Östgötagatan torsdag klockan 14.23

När jag svänger in på Östgötagatan är det jag som blir stannad av en man som levt det hårda livet och som visar mig två förpackningar i typ storleken 3 x 4 cm.

- Vet du vad det här är?

Jag vill minnas att det han håller upp heter Snuskmobilen och allt jag kan tänka är att det är kondomer men det säger jag förstås inte eftersom jag faktiskt inte har den blekaste aning.

- Nä. Noll idé om det där, säger jag och småler.

Mannen muttrar något surt, vandrar vidare och stoppar nästa person men som tydligen inte heller tycks veta svaret på dagens gåta.

Bitterljuv film om kärleken

Systemet, Folkungagatan, fredag kl 14.53

- Han är hemliga polisen! Det är han som kontrollerar alkoholen!

Skriker plötsligt den rakade mannen knappt under de fyrtio med en tatuering på ena sidan pannan och ett skrubsår stort som min stortå på andra.

- Du, dra åt helvete innan jag slår ner dig.

Säger den hemliga polisen som kontrollerar alkoholen lugnt tillbaka.

Mannen knappt under de fyrtio trycker sig ut ur kön för att slänga ett sista ord.

- Akta er för den jäveln. Han bestämmer!

Södermalm in my heart.

Fredagsgodis: Skönsjungande Nicolai

I ena stunden gör han finstämd singersongwriter för att i nästa kasta sig loss i rysk paradmarschjazz, därefter byta spår och vråla loss all sexualitet i en sång som Hunger innan han tolkar Edith Södergren.

Han har minst sagt ett brett register och tycks aldrig sitta stilla.

Just därför var det å andra sidan så självklart nervöst när jag köpte Nicolai DUngers nya platta i skivbutiken i onsdags – en platta som jag inte visste något om alls, än mindre att den faktiskt släpps, mer än att jag var tvungen att ha den.

Play visade sig vara något av det bästa han någonsin har gjort.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon video till några av låtarna, men spana in MySpace där de tre första är från plattan med releasedatum 14 oktober.

Här nedan kommer en av de låtar jag först fastnade för vad gäller Nicolai Dunger; I’d Rather Die.

Enjoy!

En fullträff

Häromdagen surfade jag in på Flickr och hittade av en random jävla anledning en bild på mig själv.

Det hade jag minst sagt inte räknat med.

Inte för att det spelar någon roll men jag blev lite förvånad – och fick mig en tänkare bakåt i tiden till i somras då jag och Axel for ut på landet och firade midsommar, David och hans flickvän Lisa slöt upp efter en galen busstur för att festa loss i några timmar, jiddra jaddra skit och hur vi sedan sprang genom femtiotre buskage för att hinna med nattbussen till stan där jag lyckades med konststycket att öppna en öl så det sprutade ner hela bussens värsting.

Starkt jobbat, Kederstedt.

Gårdagen i 50 punkter

09.39. Vaknar. Huvudet bankar smått, halsen är rosslig och förkylningen rätt smågrov.

09.45. Vrider och vänder mig, tar upp datorn och mejlar sportchefen att jag inte kommer in på mötet mellan 12.30-14 idag. Jag är fan dessutom ledig. Men noterar, förstås, att det inte handlar om nöff-nöff-sjukan.

10.03. Flyttar mig från sängen till köket och brygger fyra koppar kaffe enligt maskinmätaren men vilket i själva verket bara blir två. Tar mig till bordet. Okynnessurfar. Nej, det betyder inte porrsurfa. Det betyder surfar helt i onödan.

10.12. Läser Wennman på Sportbladet.se. Mår dåligt. Hans ingress lyder:
”London. Långt efter slutsignalen stod Liverpools trogna fans i det ungerska regnet och höll upp sina röda halsdukar och sjöng sin ”You’ll Never Walk Alone” och samlade sina vanliga sympatipoäng.
Andra var hemma och sparkade sönder tv:n.
De behöver åtminstone inte de där kanalerna som sänder Champions League. Kanske inte på väldigt länge.

10.59. Telefonen ringer. Det är från chefen. ”Kommer du på lunchen idag?”. ”Nej, jag passar. Jag mår rätt kass.” ”Okej, då vet jag.” Han lägger kort på.

11.01. Jag har dåligt samvete och känner mig som en dålig medarbetare. Ringer tillbaka. ”Var det något viktigt vi ska diskutera?” ”Ja, Gunvor vill väldigt gärna att du är med.”

11.02. Jag svär högt, avslutar läsningen av en blogg jag följer och rusar in i duschen.

11.26: Mejlar sportchefen att jag visst kommer på det där mötet.

11.28. Kliver över morgontidningarna och reklamhögen, noterar att senaste Offside dykt ner och spatserar iväg mot jobbet med Springsteen från Hammersmith Odeon, London, 1975 i lurarna.”Catlong sighs holding Kitty’s black tooth, She left to marry some top cat, ain’t it the cold truth…”

11.42. Ser något väldigt vackert passera i Gamla stan. Spanjorska? Italienska?

11.57. Äntrar jobbets lokaler på Mäster Samuelsgatan 56, säger ”Hej” och får tillbaka från två kollegor, ”Var inte du sjuk?”. Muttrar något om att det tydligen inte räknas längre att vara krasslig på lediga dgar.

12.05. Undrar om inte mötet som ska börja 12.00 ska ta vid snart. Läser kvällstidningarna. Eller ja, bläddrar snarare.

12.17. Undrar fortfarande. Pratar blivande sidor med en reporter.

12.25. Börjar koka av frustration för att mötet aldrig börjar.

12.34. Alla samlade. ”Mötesdisciplin hörrni, kom igen nu”, säger jag småtjurigt och tycker att jag har all rätt i världen att vara just kontraproduktivt småtjurig.

12.35. Börjar äta en sallad från Vetekatten. Årets 3783 därifrån eftersom mitt jobb har klippkort på haket. Tycker den är snålt tilltagen även denna gång.”Jävla finanskris.”

13.02. Blir utsjasade från lokalen som någon annan har bokat till ett annat möte.

13.04. ”Kan jag gå till sportmötet?” Frågar jag chefen som vill omlokalisera och får ett motvilligt jakande. Går in till Sportchefen där det diskuteras omorganisation.

13.08. Får en ny sallad. Mycket bättre och mer fyllig. Sallad is da shit ändå, säger jag, medan de andra, som redan suttit i mötet en halvtimme och därmed ätit upp sina, tycker jag är galen. Dom hatar salladerna.

14.01. Vandrar ut från jobbet. Fortfarande lite sur över mötesdisciplin men beslutar mig för att droppa. Justin Townes Earle (”Try not to think about it, get dressed and come out tonight. You’ve been to this before and you know it’s gonna be alright. But you can’t go out like that, tuck in your shirt and come your hair back…”) får hjälpa till. Messar S. ”Hallå hallå, nu e jag en fri man och redo att träffas när det passar fröken. Förslag?” Vandrar mot Södermalm.

14.08. Fastnar på Bengans. Tycker 149 kronor var lite för dyrt för Ebba Forsbergs nya platta men inser att 149 kronor nog är rätt billigt. Men köper Nicolai Dungers nya för exakt samma. Och så hittar jag Gram Parsons dubbel GP/Grievous Angel som jag lyckats tappa bort. Totalsumma: 208 kronor. Ett klipp, tänker jag. Och känner mig nöjd med mig själv att ha köpt lite skivor.

14.30. Ringer bror. ”Vad gör du?”, frågar jag. ”Tittar på en jävla massa bokstäver…” Min bror gillar inte att läsa. Han gillar att titta på bilder. Eller meka med datorer. Och bygga garageuppfarter. Så olika men ändå så lika. ”Kan du sluta titta på en jävla massa bokstäver och surfa fram numret till Läckerbiten åt mig?” Han garvar, skickar över numret. Jag ringer Läckerbiten och bokar bord för tre klockan 20.00.

14.33: Får svar från S. Vi bestämmer klockan tre på kaffebaren. Jag går för att ta ut pengar på Medborgarplatsen. 400 riksdaler. Råkar trycka en nolla för mycket och fingrar febrilt på Avbryt-knappen, men misslyckas. 4000 kronor rakt ut i handen. Jag svär. Går in på banken, ställer mig i världens söligaste kö och matar in 3500 kronor i en insättningsmaskin.

14.48. Granit. Och Designtorget. I Götgatsbacken. Hittar ett par fina glögglas. Läge att köpa senare i veckan. 25 kronor styck. För nu är det väl snart helt okej att glögga loss? Fast – kan man göra det i glas? Spricker dom inte?

15.01. Möter S på kaffebaren men vi vänder i dörren. Det är fullt. Jag drar med henne till Ka’s.

15.08. Köper en kaffe – och daim. ”Fan, det var inte igår”, säger S över daimen. Känner mig nöjd.

15.34. Avslöjar att jag ska åka på Finlandskryssning nästa lördag. S säger först att hon inte kan titta på mig längre. Sedan att hon tycker synd om mig. Sedan jämställer S det med en modebloggträff hon var på en gång där hon fotade ”rosa och fluffigt”. Det var fantastiskt hemskt, låter hon mig förstå. Nu fotar hon bara svart och ofluffigt. Krasslar lite vidare, men mår lite bättre.

15.46. ”Vadå? Har du 2500 cd-skivor?!” ”Ja. Vadådå?” ”Hur fan lyckas man med det?” ”Well, man får Absolut Music 8 när man är liten och så börjar man handla. Och så bor man i Linköping där det inte finns något annat att göra än att handla musik.”

16.14. Säger hej då till en fortfarande småchockad S. Får en kram. Går vidare upp längs St Paulsgatan och ser Oliver Twist. Tittar på klockan. Kliver in, sätter mig i baren och beställer en Ocean men ändrar mig till en Guiness. Läser Situation Stockholm. Äter en korv med bröd som är gratis. Orkar inte lyssna på människornas eftermiddagsprat. Pluggar in ipoden.

16.29. Läser ett utdrag ur Ingvar Thuns blogg i tidningen: ”Lådvinsalkoholister kräver större förpackningar. Systembolaget tillgodoser marknaden och lanserar inom kort en hundraliters bag-in-box. På grund av den robusta förpackningen och volymen – typ flyttkartong – ersätts bärhandtaget av en pirra. Och rätt vad det är har man stjälpt i sig hundra liter.”

16.42. Lyssnar på så mycket Chip Robinson att jag inte hör när kvinnan bredvid frågar mig tre gånger om stolen är ledig. Halva baren garvar där jag sitter djupt försjunken i textraden: ”It must be more than just the wind and the rain, that got me shaking like a Memphis train.” Jag rycker på axlarna.

16.50. Betalar. Vandrar ut. Och ner mot Medborgarplatsen där Unifem har någon protestaktion för kvinnor. Kvinnan som sitter där på en stol sjunger så fint att jag än en gång undrar vad det är med protestaktioner och sångare eller sångerskor. Varför man ska ha någon som sjunger något, som inte har ett skit att göra med det man protesterar för? Men – hon är dessutom så pass söt att jag håller på att gå in i en marschall.

17.02. Inne på Skrapan. På tv-spelsbutiken The Game. Känner mig som värsta tönten. Men hittar Grand Theft Auto. 299 kronor är taget.

17.17. Vandrar över tidningarna, reklamhögen och Offside när jag väl låser upp dörren hemma. Lägger mig i soffan och spelar lite på det nyinköpta tv-spelet. Tycker inte kontrollen fungerar som den ska. Eller så är det för att jag är kass. Beror på hur man ser det, antar jag.

18.25. Lil’Mac ringer. Berättar vad jag gör. ”Ska vi ta en öl innan vi ses på Läckerbiten?”, frågar jag. ”Kanske”. Jag hör av mig.

18.39. Stänger av tv-spelet utan att lyckas spara. Lägger mig i sängen med Offside. Den luktar mer lim än vanligt. Drar på Nicolai Dungers nya och inser att det är hans främsta album på hur länge som helst. Han sjunger som en Gud, den gode Dunger. Ligger orörlig och bara lyssnar. Intensivt. Starkt. Noggrant.

18.46. Klarar inte av det längre. Måste höja på stereon. Brygger lite kaffe. Inser att fan, måste handla nytt.

18.54. ”Vad gör du?” Lil’Mac i luren igen. Läser ett reportage om målvakter och går igång på alla cylindrar. ”Orkar du släpa dig hit eller?” ”Alltid.” ”Kom så tar vi en öl innan på Babajan. ” ”Är där om tolv tretton fjorton femton.” Avbryter kaffekokningen, drar i mig tre klunkar.

19.03. Ut i regnet. Inser att frisyren riskerar att falla eftersom den inte tål vatten. Ökar takten.

19.25: På Babajan med ”Lil’ Mac”. Inser att killen i baren är grymt slö. Nästan så att man blir aggressiv. Dessutom: Han som står i baren bredvid oss är Johan Stenebo, mannen som skrivit boken Sanningen Om Ikea. Han har lagt boken på bardisken och jag avfärdar honom direkt som en som raggar på att han har skrivit boken med världens fulaste omslag. Lil’Mac, från Älmhult, vill typ nita honom. Jag å andra sidan är extremt exalterad över att ha hittat Ølfabrikken Pale Ale på burk. 65 kronor. Taget alla dagar i veckan.

19.47. ”Men nej”, säger kvinnan som sitter bredvid. ”Har du inte Buddha-bar samlingarna eller nåt?” ”Vadå”, säger bartendern uppgivet. ”Du vill inte höra John Lennon och nu inte det här.” Det som spelas är knastrig 70-talspop av det finare slaget. Jag tycker instinktivt väldigt illa om kvinnan bredvid och skulle skämmas grovt om jag var på dejt med henne. Inte för att hon gillar Buddha-samlingarna, för att hon inte har vett nog att fatta att hon får nöja sig. Eller uttrycka sig vettigt. Å andra sidan kan det ha att göra med att hon just dragit i sig en shot.

19.52. Lämnar Babajan, drar oss mot Läckerbiten och slår oss ner i ett hörn. Mighty Mårten sluter upp efter en minut och tittar på oss.. ”Där sitter ni på rad. Mysigt.”

20.10. ”Jahopp, den här menyn har man ju sett tidigare”, konstaterar Mighty Mårten. Vi skrattar smått.

20.34. Nya öl samtidigt som maten kommer. Den inkluderade stora starken har övergått till en Heineken. Plankstek för mig.

20.40. ”Hipp, hipp, hora!” ropar någon från långbordet längre bort. Smaklöst värre. Nu vill jag nita någon. Jävla kids.

21.05. ”Oj, var fan kom det där ifrån. Här sänker man blicken och så är det mål”, säger Mighty Mårten. Och trots att han är United-fan och just fått en i baken är det ingen som orkar bry sig. Inte han heller vidare värst. Istället pratar vi om att hans grannlägenhet är såld, att han är grymt nöjd över att slippa ”grannen from hell” och lite annat jidder jadder. Dessutom tråkas jag för Liverpool. Lil’Mac för att han har tvättomani.

21.22. En tjej knappt över de 20 leds ut av sina kompisar från restaurangen. Personalen ser förundrad ut. ”Bra PR”, tänker jag.

21.40. Nya öl på ingång. Lil’Mac försvinner spårlöst i 15 minuter.

22.17. ”Äh vad fan, bryr vi oss ens om matchen eller ska vi skita i det här?” frågar jag. Enad front. 280 kronor var på kortet och ut i natten där vi skiljs åt. Jag går hem, vill in till Ica för att handla nytt kaffe men orkar inte. Det jag har får räcka.

22.31. Hemma igen. Spelar lite Nicolai Dunger igen. Borstar tänderna, lägger mig i sängen och surfar nyheter innan jag 22.43 fäller ihop datorn och tittar mig omkring i den tomma sängen. ”Hmpfar”, lite för mig själv. Somnar en minut senare.

När man väl har lite tur…

Allt Om Stockholm hade idag en länk på Aftonbladet om att vinna biljetter till en konsert med Maia Hirasawa och Jonna Lee.

Och eftersom jag gillar Maia Hirasawa och Jonna Lee är det jag som klickar mig in, skickar ett mejl med motveringen varför jag ska vinna på maxgränsen tre ord – och förstås vinner.

Allt för att nu inse att konserthelvetet är idag – och jag sitter fast på jobbet.

Fuck.

Dom vinnande orden?

Dom kommer jag inte ihåg.

Men jag minns att jag tyckte det var genialiskt.

Uppdaterat: Nu har jag googlat mig fram till mitt svar. Det var inte alls genialiskt. Det var ärligt. ”Saknar en kram.”

Svart blev vitt. Eller grått. Eller nåt.

När jag flyttade hem från New York City var det jag som passade på att utnyttja den låga dollarkursen.

Bland inköpen: Ett par svarta converse.

Fram till idag när jag upptäckte att mina gamla gått sönder är det de som har stått undangömda.

Och vi kan väl säga så här; där det är undangömt dansar dammet på bordet (eller skorna…).

Dammit.

Glöm dammsugare för det här – jag går all in på tvättstugan.

Lite personalnytt…

Vaknar, drar på mig kläderna och går rakt ut i samhället.

Klockan är bara någon minut över 08.00 men ändå är det jag som är förstörd – och inser att det här snart ska bli min verklighet.

Det är nämligen omorganisation på gång på tidningen och det innebär en hel del saker men framför allt just nu detta:

1. Jag är efter idag bara nattchef i ytterligare sex dagar.

2. Jag kliver in som nyhetschef under cirka ett halvår från och med den sextonde december.

Vad jag ska göra efter det är högst oklart; kanske fortsätta nattchefa, nyhetschefa eller skriva?

The jobs are up for grabs, om vi säger så.

Det innebär dock att jag från och med den sextonde december kommer att arbeta dagtid (nåja…) med tiderna 08.00-20.00 under cirka en månads tid för att efter det kliva på något som troligtvis liknar 08.00-17.00 och då också mista mina många lediga dagar.

När jag klev rakt ut i samhället i morse för att handla tvättmedel så var det jag som insåg jag att jag inte riktigt varit en del av den tidiga morgonvärlden under de senaste 6,5 åren.

Det var nämligen då jag, borträknat New York City, gled in på Aftonbladet.

Big changes in life.

En liten hyllning till det goda livet

Skyndar mig genom regnet till Tegnérgatan och Saddle & Sabre Saloon för en extended kvällsmat deluxe.

Det vill säga en bättre avvägd burgare för 179 kronor som jag dessutom ber om lite extra tillkryddad.

Och när jag sitter där så är det som det alltid tycks bli när jag har extended kvällsmat deluxe framför mig där jag sitter i hästsadeln på Saddle & Sabre; tidningarna ligger kvar orörda och istället är det jag som dragits in i ett samtal om Rodeo Bar i New York City och Shooter Jennings, Nashville och öl, Justin Townes Earle och hur den där extra kryddade burgaren egentligen var eftersom det var ett nytt hopkok specially for me.

Och allt dessutom genom att ha samtidigt ha små-dj:at på avstånd och fått barägarens singel med bandet Psychosomatic Cowboys tryckt i handen.

Ställen som Saddle & Sabre, dom växer ta mig fan inte på de berömda träden.