Dom kallar oss raggare. Jag kallar det stil.

Jag inser att när jag häromdagen var ute och rumlade på stan fick värja mig mot den där frågan ännu en gång.

”Är du en sån där raggare eller?”

Hm.

Tur då, när man tycker livet är jobbigt och alla vill tafsa i ens hår, att jag igår tog mitt förnuft till fånga och spatserade iväg till Rocket Room på Debaser – en klubb i min frisörsalongs regi som var helt nedlusad med fantastiska kläder, avundsvärda tatueringar och lindy hop, livemusik, pomada och de vackraste av människor.

Och inte att förglömma: Reinfeldt-look a like på pedal steel.

Det var, inte helt oväntat kanske, det bästa jag upplevt i den här stans nattliv sedan Trädgår’n Under Bron.

Höst version 2009

Hej höst.

När du ser ut så här och jag får pulsa bland dina fallna löv, ja då är till och med du en trevlig bekantskap.

Att spara på det publika utrymmet

Filmtajm

Det finns bra videobutiker.

Och så finns det Video1 på Götgatan.

För inte bara har den en fenemonal förmåga att nästan alltid ha vad jag vill ha.

Dessutom hade dom idag den goda smaken att inte bara sälja The Wire säsong III för 279 kronor utan även, och framför allt, The Wrestler för 39 och Somers Town för 19.

Jag tar det igen:

The Wrestler. Trea. Nia. Kronor.
Somers Town. Etta. Nia. Kronor.

Det är sinnessjukt bra även för begagnat.

Ibland förstummar livet mig något enormt

Låt säga så här.

Plötsligt händer det.

Vad?

Det går inte att skriva.

Men jag tog på mig den galnaste av skjortor och det hände.

Fredagsgodis: The Kermit version

Baj. Baj. Bajen.

Gimme Shelter, I’m heading for Stones

Vaknar av ett sms klockan 10.23 men är ändå missnöjd över att jag inte fick sova ut längre, lägger mig vågrätt och kollar igenom Liverpools torsk av Arsenal i Ligacupen och äter thairester till frukost.

Det är torsdag, det tycks vara molnigt ute men lite sol och jag är ledig.

Ledig som i en dag som jag tänker fördriva med tidningarna och boken Springsteenland på caféer, kanske lite shopping och senare mat och öl på Blecktornskällaren följt av A Tribute To Rolling Stones på Mosebacke.

Det är Mighty Mårten som ska släpa med mig till vad som beskrivs som ”Alla som spelat i ett rockband har influerats av Stones, vissa erkänner det gärna, vissa förtränger det, VI står för det hela vägen och hyllar ett av världens bästa band!” och jag vet inte vad jag tycker, men gå ska jag i alla fall göra.

Det är nämligen något med Stones-fansen som skrämmer mig.

De må vara lika hardcore men inte alls lika nutty som Springsteens vilket gör att de är svårpejlade och svårpejlade människor we don’t always like.

För där Springsteens fans kan stå och prata udda bootleginspelningar i timmar från de senaste konserterna är det Stonesfansen som, vad jag har upplevt hittills, mest bara nickar och pratar lätt om b-sidor och några gamla skrönor och historier från när bandet var hippt och coolt och bra.

Die hard-fans i själen men det kommer liksom aldrig ut.

Vi får se hur det slutar det här men det blir nog fint.

Om inte annat så finns det öl och vänner, Anders F Rönnblom på scenen och säkerligen extremt många snygga skägg i publiken samt journalisten Thore S Börjesson bakom dj-båset.

San Francisco på en bar på Södermalm

När jag kommer till jobbet är det jag som får beskedet att jag egentligen inte behövs.

Den redigeringsdag jag har instoppad i månaden går precis likaväl att kompa ut och det är vad jag gör, vandrar Drottnigngatan mot Söder och hem och runt och handlar och småstrosar och när jag väl tycker att det är värt en ledighetsöl är det jag som sätter mig på Oliver Twist.

Och god dammit om jag inte möts av skylten ovan där.

Här har jag stått på barer i San Francisco och druckit Big Daddy som om det inte fanns någon morgondag, och det gjorde det ju typ inte eftersom jag skulle lämna, importerat tre flaskor av den grymma ölen – och allt för att väl hemma i det hösttyngda Stockholm inse att den finns på gästtap på en av stans bästa barer.

Att den sedan kommer i kupa istället för pintglas och kostar 88 kronor och inte 6 dollar, ja det kan jag leva med.

Fotnot: Jag berättade för vår teknikprylskribent att jag hade en VGA-kamera i min telefon. Han blev typ nostalgisk och tyckte jag skulle starta ett flickr-konto som hette VGArt. Jag vet inte jag inte men kvaliteten är ju onekligen oroväckande humoristiskt dålig.

Gubben i mig. Jo, det finns nog en sån.

Min kompis Veronika brukar med jämna mellanrum kalla mig för gubbe.

Allt som oftast brukar jag också värja mig hejvilt mot det uttrycket men… ja, i det här fallet är det väl hands down.

För varenda eviga jädrans natt jag kommer hem från jobbet är det en eller två estländska bilar som står parkerade på fel sida och dessutom över halva trottoaren.

Det ska kanske till min nackdel sägas att det knappast skapar några bekymmer för mig själv, det går lätt att gå förbi ändå.

Men på något sätt går ändå någon gubbgen igång i mig och jag fantiserar om hur jag rispar sönder lacken med nyckeln eller liksom varje dag fotografera av bilarna och sedan skicka in vad jag tänker ska vara bevis nog för att typ rycka personens körkort.

Rätt ska fan i mig vara rätt, verkar jag på något småaktigt sett verkligen tycka.

Igår när jag kom hem så hade någon lapptjomme gjort jobbet åt mig och arbetat natt, satt en lapp vardera.

Och jag, jag ser det som en seger.