På jakt i Woody Allens spår i Oviedo

- Oviedo is delicious, exotic, beautiful, clean, pleasant, peaceful and kind to pedestriands. It’s as if it doesnt’t belong to this world, as if it could not possibly exist… Oviedo is like a fairy tale.

Sade demonregissören Woody Allen om staden som vi rullade in mot i måndags och med de orden bevingade var det jag som hade satt de romantiska tankarna högt, allt särskilt som det var där han var för att spela in vissa scener till sin Vicky Christina from Barcelona.

Men jag och Woody, vi har nog inte samma smak.

Eller snarare, varken någon ur vårt resegäng har samma smak när det kommer till städer som Woody.

Istället för att vara en fairy tale var Ovideo med sina 210 000 invånare snarare en småputtrande och charmig liten stad som bjöd på en vacker Old town, ett högst märkligt sätt att hälla upp deras äpplecidervariant Fran – servitören höjer flaskan över huvudet och sedan stirrar rakt fram, allt medan han försöker träffa glaset som han håller så långt ner han kan – och smått inbjudande gator men som nästan aldrig riktigt lyckades suga tag i mig framkalla den där reaktionen som gör att man inte kan gå åt något annat håll.

När vistelsen var slut och vi satte oss i bilen för att dra vidare var det jag som vände mig om:

- Nästa gång kanske han spelar in i Rimforsa, vem vet?

Fredagsgodis: Alla drar åt samma håll

Gotland må ha sin stockholmsvecka men så även Göteborg.

För det börjar kännas som tradition att nästan samtliga av mina vänner en gång per år tar sig till Sveriges baksida och byter 08-hänget mot 031.

Förra året var det för konserterna med Bruce – i år är det för U2.

Tillbaka i Sverige – fast på ny plats

- Ja, nej du brukar ju inte…eh, ja.. nä.

Sade Mighty Mårten med rynkande näsa när jag – efter uppstigning way to early i den spanska ottan för en avslutande körning till Santiago de Compastella, dubbla Ryanairflygningar med en nervös försening – landade i hans systers lya i Göteborg och såg ut som en annan hejdundrande figur med frisyr på sned och lukt från…ja, typ marat eller nåt.

Med det sagt:

Jag ska ta en dusch, jag ska frisera om mig. Och sedan ska vi ut och göra 031-land för att dra mina allra sämsta skämt, spana efter Glenn Hysén och gå på honkytonkafton – allt delvis som uppladdning för U2 imorgon och lördagens 30årsfest i göteborska skärgår’n.

Mer om den spanska trippen senare.

Nu ska jag dricka upp den goda ölen Mighty Mårten hade den goda smaken att ge mig.

Bilbao: Äcklig mat, Bruce och felsägning

Efter att ha lämnat det alldeles underbara och bedårande San Sebastian – som jag inte kan få nog av i mina tankar – var det vi som intog Bilbao via trasslig bilväg – allt för att väl parkerade kliva upp på gatan och fråga första bästa man efter vägen till gatan vårt pensionat låg på.

Efter fem minuter har han promenerat oss fram – och efter samma fem minuter har vi insett att mannen i fråga också är han som äger pensionatet.

Med insikten om att ordspråket om en liten värld är sant traskade vi rakt ner på gatan för att äta det kanske mest illaluktande i mitt liv (bild finns nedan) vilket var bottigla (varning för felstavning) men snarare såg ut och luktade som the worst hits of överkörda djur.

- Det där är verkligen inte bra, sa Kajsa knastertorrt.

Mycket riktigt.

Jag tog några tuggor men lade sedan servetten över för att dämpa lukten, drack vin och följde med allihopa för att handla en glass där en i sällskapet roade hela kvarteret genom att säga fel på cono (strut) och well…låt säga att det ungefär lät så här:

- En fi**a med blåbärsglass i.

Fantastiskt, fenomenalt och alldeles krampframkallande för magen där vi senare spatserade längs ån och Guggenheim Museum (coolt!) till platsen som vanligtvis är ett tempel för Atletico Bilbao men i söndags natt var ett tempel för rock, liv och äkta lycka.

För herrejävlar så bra Bruce Springsteen var.

Energin han visade var den största jag någonsin sett, låtarna han fyrade av var i stort sett högst oväntade (Does this bus stop at 82nd st?) och någonstans där i den spanska natten – på den väldigt täta arenan fylld med 35000 marijuanarökande och festande, men ack så vackra spanjorer – var det jag som placerade den konserten som nummer två tre fyra eller fem på topplistan.

Var exakt – det måste jag fundera på.

Until then, nedan lite bilder.

San Sebastian once again

När jag satt där vid datorn var det jag som gjorde det stressad av pensionat Olgas andra gäster och det blev ett floskelliknande hejdundrande fyrverkeri av positiva ord om San Sebastian.

Men – ja…

Det är ta mig fan underbart där.

Har du chans att åka dit.

You go.

And that’s an order.

Om jag inte kommer hem har jag stannat

Staden jag sitter i, men också är på väg att lämna, har visat sig vara en förälskelse som jag aldrig vill ska ta slut; som en kärlekens vind som har svept med dig rakt in i Europas allra heligaste näste.

Fylld av bad och fantastiska stränder, men komplext nog pa samma gång en bedårande liten romantisk ort med mysiga gränder och avslappnade barer med diskarna fyllda av smakfulla pintxos och gott vin, har San Sebastian letat sig rakt in i mitt hjärta.

Nu ska vi tuffa vidare för en natt i Bilbao där Bruce – som även har vistats i San Sebastian sedan i fredags – ska förgylla kvällen med sina fantasiska berättelser.

Om jag kommer tillbaka hit är inte en fråga, frågan ar snarare när.

Lika bra att dra. Så det är väl det jag gör.

Och med den vetskapen är det förstås lika bra att göra slag i saken, nynna Guldgossen och ge fingret till staden vid Riddarfjärden (mer om det senare…).

Nu är det nämligen jag som sätter mig på en buss mot Skavsta för en veckas bilande i Spanien med Annelie, Sarah och Kajsa (ny bekantskap) med målet att äta pintxos i La Coruna och se Bruce i Bilbao, hänga utanför någon fotbollsarena och dra in magen i surfarnas San Sebastian, vandra omkring i Oviedo och flyga alldeles för mycket Ryanair.

Och när det väl är slut, på torsdag, är det jag som dumpar Stockholm ytterligare några dagar för att istället göra U2 i Göteborg och 30 års-fest i Hunnebostrand – allt för att landa den 2 augusti, redo att knacka på Pet Sounds dörrar några dagar senare.

Så till det här med att ge fingret.

Igår fick jag en länk till Guldgossen och för er som inte vet det så heter Guldgossen egentligen Ludvig Jansson och är min barndomskompis (som jag tyvärr har tappat bort längs vägen – are you there?) brorsa.

Inte bara har han på vissa klipp årtusendets mest imponerande mustach, dessutom gör han fantastisk popmusik som sprudlar imponerande hitmusik som gör mig glad och stolt och får mig att sträcka upp fingret hejvilt åt allt djävulskap som rör sig där ute; just nu särskilt Stockholm och det illbillska regnet som störtade ner när jag vandrade hem från jobbet igår natt samt det djävulska Ryanair som twistfuckar min bokning och gör mig smått orolig över att flyget mellan London till Santander inte kommer bli något flyg utan snarare en Daniel som inte kommer med (borde vara lugnt, men jag är inte säker).

Så Stockholms vädret och Ryanair: Här har ni mitt feta jävla finger.

Ps. Bloggen, ja den fortsätter givetvis att rulla. Och veckans fredagodis är förstås Guldgossen och det hans video till Cpfingret (även om jag hellre hade lagt upp när han var med på Tv4 Nyhetsmorgon men som jag inte kunnat finna).

New Jersey. Eller Hooters. Eller både och.

Om det händer att jag känner mig nedstämd nu för tiden tänker jag nästan oavkortat på New York, New Jersey och Hooters.

För för nästan ett och ett halvt år sedan var det jag och vännerna som var på kedjans restaurang på Manhattan och fick servering av en ”bridge and tunnel” – det nedsättande, men högst logiska, uttrycket manhattanbor älskar att slänga mot sina landsvänner i den gröna staten next doors – som på alla sätt och vis var precis som i filmen nedan.

Konversationen – där vi satt i väntan på vår första runda bärs, burgare och fries – lät ganska exakt så här:

- So where you guys from?
- Sweden.
- Oh, cool. I am from New Jersey.

Hur jag än vrider och vänder på det är just den punchlinen extremt stort humor.

Nu, när jag sitter här med kaffet i den tidiga morgonen och känner mig lite däven, var det jag som sprang på en kort snutt från den hyfsat gamla Wildwood, NJ – en dokumentär från 1994 som utspelar sig på en liten ort som skaparen själv valt att sammanfatta som ”the last great American blue-collar carnival town”.

Som en vän till mig sammanfattade det när han såg den:

”Den här trailern är det kanske starkaste argumentet någonsin för att åka till New Jersey och bada, eller för att åka till New Jersey överhuvudtaget.”

Har du inte orken att åka ända dit, då rekommenderar jag det helt icke korrekt politiska Hooters.

En liten lapp, ibland är det allt som krävs

En annan typ av försenad vårstädning

Med en ny älskling bosatt i mina 53 kvadrater (min nya Nikon d5000 alltså) var det jag som tyckte att det var lika bra att ta tag i de 16308 objekt av bilder och filmer som härjat min dators minneskapacitet något fruktansvärt den senaste tiden och fått den att agera likt en Commadore 64.

Dra mig uppför kebnekaise och putta mig baklänges ned, men shit vilken skillnad 46,4 gigabyte kan göra.

Å andra sidan, om man räknar på det så är det kanske inte så konstigt.

Nedbrutet rör det sig ju nämligen om 8154 bilder per år eller 22,3 per dag eller 0,9 per timme…