Valborg – är det verkligen så genomtänkt?

Det finns mycket jag aldrig har förstått.

Kemiska beteckningar som H2C8N2 eller hur ett sms kan skickas från en dator till en annan, ta en omväg via en satellit någonstans, och landa i telefonen bredvid dig snabbare än du hinner rabbla alfabetet.

En annan sak jag aldrig har förstått är Valborg.

Alltså missförstå mig rätt: Jag vet att det handlar om ett helgon och jag vet likväl att det handlar om att elda, rättfärdiga en tillfyllnad och, om du är liten, fascineras över lite överblivna fyrverkerier.

Men utöver det så sitter jag blank inför vad som måste vara världens mest onödiga helgdag.

Lika lite som det fanns något som motiverade President Day i USA när Bush II satt vid rodret finns det något som motiverar Valborg 2009 – inte ens ledigheten som följer gör det.

En röd dag kostar Sverige 15 miljarder kronor och jag hade mer än gärna lagt ner hela fucking jävla Valborg, och Kristi Flygare för den delen, för att istället lägga dom pengarna på (utan någon vettig ordning) exempelvis att…

1. Studenterna ska få lite drägligare överlevnadsmöjligheter så att de slipper ha det knaprare än en parkbänksalkoholist i Säffle och kan lämna cyklarna i fred. Enligt ny statistik från TryggHansa stjäls det nämligen aldrig så mycket cyklar som just natten till ikväll – och det av studenterna som TryggHansa indirekt lite snyggt – ”ett generellt råd är att undvika att parkera sin cykel i universitetsområden” – kallar för ett pack tjyvar och banditer.

2. Pensionärerna behandlas med lite respekt och tas om hand utan att få liggsår och annan skit.

3. Barnen på skolor och dagis verkligen får hjälp om de har svårigheter.

4. Invandrare får en fair chans att komma in i det samhälle som Sverige har en tendens att stänga dem ute ifrån.

5. Vi skapar lite jobb så arbetslösheten bland exempelvis ungdomar yngre än 25 år kan sjunka lite från rekordhöga 24,8 procent.

6. Se till att miljontals människor inte dör varje år exempelvis malaria medan vi sitter och twittrar om hur oroade vi är över svinpesten som kort och gott är en piss i Stilla Havet i jämförelse. Och vill du läsa mer på det temat rekommenderar jag Anna Ekelunds kolumn i dagens tidning som har en hund som maskot.

Men det är ju bara jag det.

If you don’t see me out, this is why…

Mutter i Stockholm är som psyksjuk i NYC

När solen lade sig bakom molnen och filtarna virades runt kropparna var det jag och Annelie som där på Morfar Ginko ägnade oss åt det vi är bäst på:

Konstatera hur fucking jävla mycket bättre New York är jämfört med Stockholm.

Det är inte det att Stockholm är dåligt; egentligen är det en väldigt vacker stad där allt är småputtrandes trevligt och livet traskar på i någon slags jämn massa som är helt acceptabel.

Det som är det däremot är att New York är så mycket mer; så vibrerande och pulserande, så känslofylld och äventyrlig där inget är det andra likt i någon slags berg-o-dalbaneliknande värld som man aldrig riktigt får kontroll över. Och – kanske framför allt – dess människor mer känslofyllda.

Är någon sur eller förbannad i Stockholm så genererar det i lite muttrande som inte ger något mer än bara dålig stämning som ingen blir något gladare av.

I New York är det där muttrandet förpassat till de psyksjuka, de som vaggar lite lätt och med skrämmande blick muttrar bibelord eller något annat skit.

De som verkligen är förbannade säger snarare det, ger mer uttryck för vad de verkligen känner och ibland önskar jag att någon kunde göra det i Stockholm.

Bara explodera.

Bli pissed.

Förbannad.

Och då inte vara psyksjuk.

Återuppstånden från de döda

- Fan, jag gillar verkligen din blogg. Den är liksom skönt reflekterande. Hade jag inte känt dig hade jag nog tyckt du var dum i huvudet men fan, nu är den skitbra.

Sa A tre minuter efter att vi satt oss ner på Morfar Ginko på Swedenborgsgatan och utan att jag berättat att jag mördat bloggen med en jpg-bild på 288 kilobyte.

Där och då, ungefär en halvtimme i dödens tillstånd, fick den nytt liv, ny kraft på sista försöket med återupplivningsmaskinerna.

Dess status ur läkarrapporten: en fjärdedels hjärndöd, förlamad på ena sidan av kroppen men med fortsatt bra talförmåga. Högst osäker levnadstid.

Vila i fred

Recept till en bra lördag med en vän

1. Kaffe och macka att gå på Kahve, stillsam utsikt över Riddarfjärden med solen gassandes sina förmiddagsstrålar.

2. Lakritsfestival i City. Rätt kass, ska noteras. Men galet nog för att lyfta en dag. Dock med en oförklarlig och ofrånkomlig känsla av porr. Lakritsporr.

3. Cd-shopping vid Odenplan.

4. Picknick i Berzelii Park med ostar, oliver, rödvin och livsdiskussioner.

5. Hangaround på Bukowskis.

6. Öl på Helens Krog vid Slussen. Industriellt ghettoigt men sol i ansiktet.

7. Ett habilt/stabilt/labilt Eldkvarn på Göta Källare.

Att kliva in i biosalongens slutna värld

När resten av Stockholm visade upp sina fetaste lemurposer igår var det jag som gick in och satte mig i en biosalong i tre timmar.

Och hela lemurstockholm vände sina längsta halsar och ansikten mot mig och frågade:

- Vafalls?! Ska du gå på bio när det är fint väder?!

Tänka sig att han skulle det.

Dagbio är nämligen den näst bästa typen av bio skulle jag tro; jag alldeles ensam med ett gäng pensionärer och någon skolkande unge i en sluten värld som nästan bara kan uppstå i en biosalong.

Tyst.

Mörkt.

Romantiskt på något vis.

Det enda som skulle vara bättre än dagbio är förstås nattbio.

Har visserligen bara varit på en i hela mitt liv och fler lär det väl inte bli eftersom Sverige är högst eftersatt på det området. Men jesus how lovely det skulle vara att få ha möjlighet att leva det här tragiromantiska livet:

Ginza – ett hån mot bra musik

Icebreaker nedan var 2009, till skillnad från ett år innan, ganska enkel att hitta på nätet.

Ginza kränger plattan Got Soul Will Travel – för tio fucking jävla spänn.

Jag tar det igen:

Tio. Fucking. Jävla. Kronor.

Och det för en riktigt grym platta.

Ett hån mot bra musik; till och med Ole Ivars och Bengt Hennings (jo, det finns band som heter så!) kostar mer.

Oavsett: ett köp måste det förstås bli.

Så nu när jag  är i beställartagen – någon som vill ha ett ex?

Fredagsgodis: Sommarsväng från Malmö

När jag var en sisådär tjugoett år gick jag, som vanligt in på Skivlagret i Linköping.

Som vanligt gick jag också ut med en eller flera nya plattor.

Skillnaden den här gången var dock att jag gick ut med något som hette Icebreaker, kom från Malmö och visade sig ha gjort en av de bästa sommarplattorna någonsin.

Skivan hängde med ett knippe år men gick sedan itu och någon ny har jag liksom aldrig kunnat hitta.

Men tack vare Youtube – detta fantastiska Youtube! – så kan jag nu i alla fall lyssna på en av hans låtar igen.

Och om jag kan – då kan förstås ni!

Enjoy Icebreaker!

Öppet brev till Stockholms stad

Kära Stockholm Stad,

Vi har förmånen att leva i en av världens vackraste – nåja, i alla fall som den upplevs just nu – städer: vi har vatten som löper mellan stadsdelarna, små parker och rätt så ordnat med infrastrukturen och hus som är så vackra så vackra.

Stockholm stad bör, tror jag vi alla är ense om, verkligen avnjutas – och det i den friska luften.

Här finns rätt så ordnat med cykelbanor (fast ni kanske skulle prata med cykelansvarige på Linköpings kommun, han är en mästare!) och där finns promenad- och löpstråk som är enkla att ta del av.

Genom att sätta upp skyltar om Hälsans Väg som indikerar bra motionsspår råder ni, enligt min mening, invånarna, och turisterna för den delen, att röra på sig – något vi mer än gärna gör.

Men – tillbaka efter 1,2 mils löpning (det vill säga ifrån mitten av Södermalm, runt ön och tillbaka igen) längs en av dessa Hälsans Vägar slår mig tankarna tre gånger:

”Jag håller fan på att kollapsa. Jag måste ha vatten.”

Granskar vi andra världsstäder (för Stockholm bör väl räknas som en sådan, Capital of Scandinavia och allt som den marknadsför sig som?) finns där oftast vattenposter utsatta längs exempelvis motions- och cykelstråk.

I Stockholm?

Knappt någon.

Om ni nu så gärna vill att vi ska röra på oss och i slutändan undvika den feta hälsovårdsnotan som lätt kan hamna på ert bord, kan ni inte då plöja ner den där miljonen extra som krävs för att också ge lite vatten och underlätta motionerandet?

För är det acceptabelt att en invånare – som representerar staden och som i det här fallet alltså är jag på bilden – i hyfsad kondition ser halvt medvetslös ut, dricker vatten som om det inte fanns någon morgondag och som en följd får ont i magen efter att ha tagit del av en av era Hälsans Vägar?

Eder kära invånare,

Daniel Kederstedt
24 april 2009

Ps. Förresten tycker jag att Kenta borde få en parkbänk dedikerad till sig här på Söder.