Eh. Jaha. Precis vad man behövde läsa…

SoFo, skvallertidningar och städning

När morgonen blivit till förmiddag och förmiddagen var på väg mot lunch var det jag som satt med en dumleklubba och kaffe på Café String och jobbade och slet med orden till ett reportage, Mighty Mårten som kom in med nya Sportmagasinet i handen och drog iväg ett flin.

- SoFo. Så mycket SoFo.

Och vi kom ut på Bondegatan och jag tittade på honom och han på mig och förklarade vad han menade: vår, sommar… stora glasögon… indiekids med för dyra kameror… trendighetsexplosion så fort solen gnuttade sig fram och vi tog oss hem till mig och lämnade datorn, ner längs Årstaviken med en kaffe att gå och så bort till Hornstull där Mighty Mårten handlade Neil Young-lp:s och Hellacopters-dvd och jag förstrött bläddrade bland country innan vi landade på café Cinnamon och ett bord fyllt i och för sig av Dagens Nyheter och Södermalmsnytt men framför allt Svensk Damtidning och Hänt Extra.

Efter trettio trettiofem fyrtio minuter av läsning och kaffe var det jag som inte klarade mer och tittade på honom med en ängslig blick.

- Årskvoten är uppfylld nu.

- Jo, den är väl det.

Och så garvade vi lite åt det absurda i att två män i sina bästa år satt och läste slash bläddrade slash hånade Svensk Damtidning och Hänt Extra, dividerade fram och tillbaka om hur svårt det nog faktiskt skulle vara att få jobb där och konstaterade någonstans att vi inte skulle handla två högst royalistiska kuddar från den förstnämnda tidningen.

Tuesdays, oh lovely tuesdays att vara ledig på, särskilt när ytterligare någon i min bekantskapskrets tagit sig den goda smaken att jobba skift och därmed ha lediga dagar att fördriva.

Nu är jag hemma igen och ska göra kontrasten till att ha roligt men sånt som också ska ske på de lediga dagarna: städa på allvar (och inte enligt fuskmetoden som igår), svabba och dammsuga golven innan det blir matlådelagning till Springsteen från Hammersmith i London från 75 på nästan grannosämje hög nivå i en låt eller två.

Om Facebook säger det så är det nog så

Är det inte att man ska testa vilken Abbalåt man är så är det vilken typ av afghansk ros man bäst lämpar sig som.

Och god fucking damn hur mycket jag hatar alla jävla Facebook-tester som svämmar över på den där communityn som en gång i tiden var rätt bra men nu… eh, ja börjar tappa stinget.

Men – när det kom upp att man kunde göra Vilken stadsdel i Stockholm-testet var det förstås jag – som allt som oftast får skäll och skit för att jag inte lämnar Södermalm – som var tvungen att haka på det förbaskade tåget och få lite rätsida i det här om jag kanske missunnar någon annan stadsdel all min uppmärksamhet.

Well. Klicka på bilden så får du svaret om vad jag är ända ut i fingerspetsarna…

Me ain’t going nowhere.

Attack? Hyllning? Jag sliter mitt hår…

- Du ser ut som en dalapojke med den frisyren, sa en kollega till mig igår.

Jag famnar fortfarande i blindo för att förstå om det var positivt eller negativt.

Söndagmåndagstidning

Det finns dom som säger att det är glamouröst att jobba inom media.

Dom som säger det har inte levt mitt liv de senaste elva timmarna.

För – för att få klaga lite in public och kanske få någon att tycka synd om mig trots att jag ju har nästan världens roligaste jobb – när en lugn och stilla söndag förvandlades till en helvetes dag utan sömn gick det till så här:

17.00: Cirka. AMF kallar till presskonferens klockan 22.00 i LO-borgen. Då ska min andraupplaga egentligen skickas. Jag får sikta på tredjeupplagan, den sista, vid 23.00 istället för att få in något. Svär över den högst konstiga tiden.

19.05: Har lassat iväg första upplagan. Tar en bättre hamburgare och en promenad i väntan på stormen.

20.20: Stökar med nyhetschefens involvering upp en plan som dessutom har fått reportern att börja luska lite i vad det rör sig om.

21.20: Gör färdigt andraupplagan så mycket som det bara går. Behåller två sidor plus ettan utifall presskonferensen är tidigarelagd.

21.55: Får iväg andraupplagan.

22.00: Ingen jävla presskonferens. Uppskjutet till 22.30.

22.05: Redaktionschefen har gått igång. Måste synas stort, heter det.

22.12: Redigeringsprogrammet Indesign kraschar.

22.30: Ingen jävla presskonferens nu heller. Uppskjutet till 23.00. Börjar på allvar tro att LO-basen ska avgå. Gör lite krigsrubriker bara för att. Ser till att göra omklapp, det vill säga få upp ett gäng sidor för att hantera problemet i en extraupplaga. Ensam på jobbet, kallar till mig hjälp från redigerare på nyhetsdelen som utan omsvep säger sig veta noll om näringsliv. Informerar i korta drag om the story.

22.45: Väntar.

23.00: Ingen presskonferens. Jag ska ha slutat jobbet nu efter 11 timmars jobb.

23.02: Näringslivschefen ringer och säger att Rick Wagoner avgår från General Motors. Måste in. Men det ska skrivas också. Snäser bort henne rätt så galet.

23.10. Presskonferensen kommer igång, går inte att se via webbsändningarna på datorerna. Jobbar i blindo. Får ett TT-telegram om huvuddragen. Varskor nyhetsdelen som matar ihop en huvudetta.

23.22: Hjälper till att få ihop Wagoner-texten och få styr på rubriker: Wanja kvar, AMF-kräver tillbaka pengar.

23.27: Ser till att få iväg sidan med Rick Wagoners avgång. Pillar vidare på alla andra sidor för att göra det så slagkraftigt som möjligt i väntan på texterna.

23.44. Redigeringsprogrammet Indesign kraschar.

23.51. Nyhetstexten kommer av nyhetschefen. Snäser bort på telefonen.

23.52. Snäser bort reportern på telefonen som har lämnat sin analys.

00.10. Har med adrenalinet på max en ny 4-5:a färdig som inte ser helt galen ut men heller inte bra. Och ser till att den inkallade redigeraren gör färdigt ettan jag gjort och att den inte heller ser helt pjåskig ut.

00.12: Skickar till tryck. Pratar med kollegan som säger ”att fan om vi på Södermalm ens får tidningen ska vi vara nöjda.” Undrar vem jag har gjort tidningen för om ingen ens kommer få den. Känner mig rätt kass och missnöjd överlag.

00.20: Ringer nyhetschefen, säger att jag tycker hon är bra och hon att jag är bra.

00.31: Väcker reportern som har lagt sig. Säger att han är bra också. Han är mest trött, dock.

00.34: Går hem efter 12,5 timmars jobb. Drottninggatan är helt öde. Gamla Stan likaså. Vid Slussen möter jag de första människorna. Karatefulla. Fast inte mot mig.

00:43: Messar nyhetschefen att hon är rätt bra once again. Skriker ett ”Faaaen!” vid Stallbron för att göra av med lite energi.

01.06: Hemma. Tar en Budweiser folköl, äter lite gamla chips, ser en jävligt bra hockeymatch (Nashville vs Detroit).

01.15: Får ångest över att jag var kort som fan i tonen mot näringslivschefen. Mejlar en ursäkt.

02.20: Har sett Robinson på webben, adrenalinet har lagt sig något.

03.55: Vaknar av en duns. Tidningen i inkastet.

05.29: Sätter mig panikartat upp i undran om jag dels fick nyheterna i min tidning, dels om den ens passerade redaktionschefens öga. Svettas över att tvingas läsa hans mejl på morgonen. Orkar inte ta mig ut ur sängen för att kontrollera redan nu.

09.22: Går upp efter en natt av knappt någon bra sömn alls. Men fick i alla fall tidningen med nyheterna i, och ett skapligt mejl. Och inser att Dagens Industri inte hade ett skvatt om det, och att vårt ser bättre ut än Dagens Nyheter. Men är högst konfunderad över att jag har nyheterna men inte näringslivschefen som bor 100 meter bort. Och totalvägrar att läsa för att slippa upptäcka fler fel än ett som jag redan vet om.

Narkotika som barn

”Det är ungefär som att vara hög”, sa vännen när vi pratade i telefonen häromdagen.

Vännen i fråga hade nämligen precis fått barn och tyckte att det var så häftigt att han tydligen inte kunde annat än att jämföra det med narkotika; att liksom få ett sådant rus av att se sin avkomma.

Insåg där jag stod med luren tryckt mot örat jag att jag nog aldrig har förstått hur dom där narkotikakänslorna liksom fungerar; det liksom ter sig högst märkligt i mitt huvud att man kan få så mycket känslor på en liten jävla mikrosekund men det var möjligt, och hade alltså hänt, hävdade vännen.

Enda sättet för att förstå är väl att prova själv men det är inte direkt aktuellt just nu och lika fint är det; idag kom min näsa olyckligtvis för nära en påse med bajsblöja i som bror snällt lämnat kvar i lägenheten.

Och för att hålla det milt uttryckt: Det var knappast barnastimulerande det.

Bloggen kapad av en mätt Bro Johan

I have been brunched!

Breakfast, Lunch AND Dinner.

Shit i helvete vad mat.

Bror skulle bjuda på Brunch. Bacon, Ägg o någon korv trodde jag. Fotot ovan säger allt, eller nej för allt fick inte plats på bilden. Var nog bara knäckebröd som ingen åt av…

Gott, Gott Gott i Gott Gott och med betyg IHVG – InniHelveteVälGodkänt

//Bro

”Ska vi vara nöjda med 0-0?”

”Ja. Sverige gör ju en bra match defensivt.”

Sverige goes Ljungskile goes fotbollsporr.

Fredagsgodis: Lys Min Väg med Josef Z

Jag försöker alltid att hitta en fredagsgodisvideo som faktiskt också är en video; liveinspelning eller riktigt producerad för typ musikkanalerna men i det här fallet går det inte.

Och jag bara måste spela Josef Zackrisson – känd från bland annat Winnerbäcks kompband Hovet och Kooks – som jag har tryckt på repeat de senaste dagarna.

Rätt så ofta faller jag ifrån stockholmarens självbetitlade debutalbum men när jag väl återkommer är det som att det inte finns någon hejd på hur bra det är; och där är jag nu.

Där finns Ovänner och Vänner (kanske hans ”hit”), vackra Kom Nära och så förstås kraftfulla Lys Min Väg, som ni hittar här ovan i en videovariant jag fick göra själv.

Enjoy.

3 minuter shopping; 3 böcker; 3 hundralappar