En alldeles grym start på lördagen

När morgonen blev till dag var det jag som tog på mig skinnjackan och gick Götgatsbacken upp, in på Pressbyrån för att handla senaste Sportmagasinet med 20 sidor om Liverpool, svänga runt och upp till Mosebacke Records och fynda ihop sex plattor, vandra ner till Brunogallerian, slå mig ner i trappen med Springsteen som sällskap för en kopp kaffe och läsning innan Anders oannonserat stapplade ut från en av butikerna, gjorde sällskap och dessutom senare fick dit Jenny för ett samtal om kungligt sex, kläder och svartklubbar.

Fantastisk lördag och precis det jag gillar med Stockholm; att det är så litet att du helt oväntat kan springa in i vänner.

Nu avfärd mot mot Solna där Jesper har valt att arrangera matinébubbelfylla för att ståndsmässigt nog fira sin 30-årsdag.

Plaukai. 頭髮. Hair. Rambut. Koca. μαλλιά.

- Fan vad du börjar bli långhårig.

- Du ser ut som Björn Gustafsson när du har mössan på dig med det där svallet.

- Klippning kanske?

Så har det låtit de senaste dagarna och ja, jag ska nog klippa mig snart.

Nog.

Jag har inte bestämt mig än men vad jag däremot har bestämt mig om är att det inte blir någon pompadour.

Jag är lite rädd för att det hela ska urarta och jag börja med bolero då också och det är så Mats Olsson ala 80-tal.

Är det fel på mig om jag tycker att…

…en av mina bästa ägodelar, kanske den bästa, är en skjorta?

Det slår liksom datorerna, tv:n, Springsteen-samlingen och den abnormt fina stolen jag hittade i ett soprum en gång i tiden rätt rejält insåg jag när jag stod och tvättade idag.

Hmfadumpf.

Nu är jag dessutom lite i upplösningstillstånd eftersom jag precis insåg att jag är i New York City om en vecka och då har alla möjligheter i världen att fylla på med ytterligare godingar. Lägger jag dessutom till en tripp till Nashville till resan för att se Justin Townes Earle – vilket jag har förvånansvärt svårt att ta beslut om – lär det ju bli jag som låter min walk in closet ta över hela lyan.

I mina tankar är nämligen Nashville rena rama Schlaraffenland där det inte säljs annat än westernskjortor av högsta kvalitet. Ja, till och med på Hennes & Mauritz, minus det där med kvalitet då.

Internationella framgångar? Inte värst va?

Det finns en pågående trend på Facebook där man ska göra sitt eget skivomslag på ren och skär slump.

Först ett bandnamn genom att klicka random på Wikipedia, sedan en albumtitel genom ett random qoutes på Quotations Page och därefter randomtryck Flickr.

Det här blev mitt resultat…

Svårt att se att det ska bli en bestsäljare.

Fredagsgodis: Scenen var min först

Häromdagen när jag gick upp från tunnelbanan såg jag en affisch för Caj Karlsson och för er som inte vet det är Caj Karlsson en av de bästa rösterna i Sverige.

Fastnade på allvar för denna herre i augusti 2006 då SVT visade dokumentären Caj Och Hans Demoner om hur han kämpade mot sitt alkoholmissbruk. När jag någon månad senare stod på Bengans på Drottninggatan var det bara att slå till på vad som hittills är hans bästa platta, När Sanningar Tränger Sig På – ett verk som blandar humor med allvar och det är när han grottar ner sig i det sistnämnda som han verkligen blommar ut.

Nu är han på väg att släppa sitt tredje album som soloartist (spelade tidigare i irländskfolkmusikinspirerade Sinn Fein) där han gör duetter, bland annat med Magnus Lindberg vilket har fått mig och morbror Jörgen att förvandla synen av affischen till att införskaffa biljetter till konserten på Cirkus den 14:e april.

Det lär inte bara bli grymt, det lär även bli en liten revansch mot senaste gången jag hade möjligheten att se honom vilket måste varit 2004 och jag var fast på jobbet – allt medan mitt band agerade förband till denna herre någonstans i de djupaste småländska skogarna (Vimmerby?).

Det kan jag än idag känna stor ånger för, att jag inte var med och lirade.

Men för att travestera Lundell, vilket är det jag gör för att på något sätt ändå känna mig rätt okej med situationen: En icke medverkande-spelning är också en spelning.

Här ovan syns Resan Når Sitt Slut från Big Ben i Stockholm, tyvärr i snedformat men av någon konstig anledning var det ont om Caj Karlssons videos på Youtube.

Mer drömmar till folket…

Jag brukar alltid gå upp klockan 8 oavsett om det är vardag och jag ska jobba eller inte.

De senaste två veckorna har jag liksom skitit det och gett fan i att ställa klockan när jag inte ska jobba.

Som idag.

Idag vaknade jag ändå vid åtta men låg kvar och somnade om för att sedan vakna och somna om igen och kliva upp vid tio.

Fantastiskt.

Inte för att jag bara piggare utan även för att jag får drömma fler drömmar som på något sätt är så fucked up att man liksom blir gladare av dom.

Ett? Nej. Två? Nej. Tre barn ska man ha.

Idag på lunchen lärde jag mig – på tal om det här med barn – att det i 70-talistgenerationen är mode att ha tre barn.

Det är liksom det nya svarta.

En av motiveringarna som slängdes fram var att man då får plats med hela familjen i en vanlig bil.

Jag fattar verkligen ingenting.

En natt för Liverpool och Sir Holmes

När kvällen blev till natt var det jag som gick ut för att dels fira Liverpools vinst mot Real Madrid (som jag såg på jobbet eftersom en teknikertjomme fixade boxen – måste ge honom en bulle eller nåt!), dels för att Sir Holmes hade den goda smaken att ta sig upp till stan (och det i en I Hjärta New York-tshirt han fick av mig förra julen).

Och det blev en natt på Morfar Ginko, som tidigare var Papa Ray-Ray och hade världens bästa frukost, och senare Kvarnen av alla skithak i världen.

På det förstnämnda träffade Maria Sir Holmes och efter en kvart eller så kom de på att de hade lite koll på varandra trots allt genom bloggkommentarerna och det är alltid lite kul att se de där minerna som utspelar sig när den insikten kommer till.

Lite tillbakalutande nickande och ett ”jaha, det är så du ser ut”.

I love it, och tycker det är rätt fascinerande att bloggen kan fungera så.

Anyways. Det blev kul igår men trots att det blev väldigt lugnt är det jag som känner att det blir tungrott att dra igenom elva-tolv timmar på jobbet idag men det ska nog gå det med.

Det är ju nämligen torsdag som egentligen är en fredag eftersom jag är ledig imorgon och med en fredag i tanke går allting lite enklare och bättre.

Ps. Till pojkarna (Sir Holmes, Calle och Leijon) på bildens försvar kan sägas att bilden blev högst ofördelaktig.

Whitetrashet kommer att ta över jorden

För att säga det först så att det inte blir missförstånd:

Alla som skaffar barn är inte dumma.

Alla, that is.

Men – jag såg en jävligt dålig film häromdagen vid namn Idiocracy som hade en rätt tänkvärd storyline, i alla fall de 30 minuterna jag lyckades hålla mig vaken.

För: medan de högutbildade och karriärslystna människorna väntade och väntade och väntade lite till på att träffa rätt person, få det där jobbet eller att ägglossningen skulle ligga i fas med husköpet så de kunde få sitt hjärtebarn förökade sig whitetrashmänniskorna som aldrig förr.

Och det här, det gav minsann slutresultatet att de högutbildade aldrig fick barn eftersom de oftast väntade för länge och inte insåg att tåget gick, medan whitetrashet bara blev fler och fler och fler…. allt ända till dess att vi hamnade i år 2505 och människorna, som en följd av detta, blivit något av det dummaste som vandrat på jorden någonsin.

Sengångare, inkluderat that is.

Nu kan man förvänta sig 1) en slutkläm, eller att 2) jag ska meddela att jag ska skaffa kids men det ska jag varken det ena eller andra av.

Så det så.

Dagens dåliga insikt är att…

…en helt vanlig jädrans öl när jag är i USA kommer med nuvarande dollarkurs kosta 63 kronor (6 dollar plus 1 i dricks).

Dammit, säger jag bara.

Happy hours och pitchers here I come.