Dags att åka tillbaka, tillbaka till New York

Fick den här bilden i mejlen imorse.

Det är Eric, Mo och Charlene som en kväll på mitt stamhak Rodeo Bar hipp som happ sprang in i en annan vän till mig, Melanie, som dom egentligen inte alls kände.

Och när det där mejlet kom… ja, vad annat än att göra än det här:

1 Vuxen med Continental Airlines

Utreise 6 mars 2009
Avg	Ank	Flight	Från	Till
2009-03-06 09:00	2009-03-06 12:15	CO69	Arlanda – Stockholm	New York – Newark

Hjemreise 16 mars 2009
Avg	Ank	Flight	Från	Till
2009-03-16 17:35	2009-03-17 06:30	CO68	New York – Newark	Arlanda – Stockholm

Lördag och jag lämnar världen utanför

Ikväll är gardinerna i huvudet nedrullade och världen utanför utstängd.

Igen.

Om jag har räknat rätt är det den tredje lördagen av fyra möjliga det här året som jag har spenderat hemmavid i soffan – idag dessutom med den märkliga kombinationen av matthet och rastlöshet – och fråga mig inte varför för det vet jag inte, men det känns inte helt okej.

Nästa lördag är det jag som rullar upp håret och gör något mer exciting än att konstatera att det ser rätt fånigt ut när bröderna Neville (Phil i Everton, Gary i United) tvingas hälsa på varandra med handslag eftersom de är lagkaptener i varsitt lag.

En fristad, ett andningshål, en bar att älska

Det bör ha varit i september eller oktober, Annelie och Sarah vandrade runt i Chelsea för att slutligen landa ända uppe på West 39th and 9th Avenue där en rätt nedgången, utåtvinklad skylt deklarerade lokalens innehåll i stora bokstäver.

BAR.

Och medan jag och Annelie stod där och väntade på att Sarah skulle prata klart i mobiltelefonen och jag sleva i mig min pizzaslice stapplade en äldre man med käpp ut, tog tre fyra fem snedsteg och landade ståendes i New York Citys djupaste vattenpöl lutandes med ena handen mot en parkerad bil.

Annelie och jag kunde inget annat än garva och rusa in för att se vad som skulle komma att bli stamhaket för oss och beställa varsin fatöl – något som fick Sarah att titta stint på oss och sedan be om en flasköl av ägaren Gary Kelly.

- Ser det ut som att någon dricker glas härinne, sa Sarah som prompt deklarerat att det här är stans värsta trashbar. Nej, just det… tror ni dom där är rena eller?

- Äh fy fan, sa vi i kör.

Men kvar satt vi, kvar i baren som var så pass risig att det inte gick annat än att älska det avlånga, mörka haket med bilder på avlidna (försupna?) stammisar på väggarna och den stora, neonskylten som vackert deklarerade dess namn.

Holland.

I augusti tvingades Gary Kelly stänga ner baren som funnits i decennier sedan fastighetsägaren trott sig kunna tjäna bättre pengar på att utnyttja utrymmet bättre – något som sket sig radikalt. I onsdags återuppstod Holland Bar och har välförtjänt hyllats runt om i New York-pressen för vad det är: en av de bästa divebarerna som finns, ett äkta andningshål som inte är det minsta tillrättalagt.

Och om ni är i New York bör ni göra ett pitstop för att titta in det vackra i det sorgliga, för att sitta i fristaden och bara vara.

Det är i alla fall vad jag ska göra nästa gång jag ska dit, troligtvis till min födelsedag i mars.

Klicka här för att läsa New York-Times story om hur Holland Bar dog och återuppstod eller här för att se hur The Stumblebum Brass Band (som för övrigt här blir grymt utbuade på American Idol) valde att kliva in på dess sista kväll i augusti och förgylla med grym musik.

Tolv timmar senare och jag är slut som flyttgubbe

- Så här långt ut på landet har du aldrig varit.

Sa pappa när vi anlände efter ungefär en halvtimmes bilfärd där radion bytt station automatiskt fyra gånger och en gång inte ens hittat någon att zooma in för att landa i ett rött hus i vad som heter Nykvarn och som är brors nya hus.

Det är nice and all om man nu gillar natur, och efter tolvtimmar som flyttkarl har jag redan hunnit resignerat samt somnat en gång.

Men jag har faktiskt dessutom skruvat ihop en trapp, en säng, satt ihop en soffa och massa annat högteknologiskt som nog ingen trodde mig klara av och för det, det är jag nöjd.

Som en liten mini-Martin plus Ernst och allt möjligt i en och samma person, med andra ord.

- Upp!

Ropar bror nu. Tror det är whisky på gång, en avslutningswhisky.

Finns en risk att jag somnar sittandes men den risken, den kan vi ta.

Fredagsgodis: Vad som blir kvar av hjärtat

Han nobbade att sjunga med i The Temptations för att istället ge den yngre brorsan David chansen.

Och det kom ju att lösa sig rätt bra för Jimmy Ruffin ändå, bland annat genom denna megahit från 1966.

Enjoy!

En kväll med A Camp och en dålig gäst

Som vanligt när det händer något på Pet Sounds så är det en efterföljande konsert på gång.

Ed Harcourt följdes upp av Peggy Lejonhjärtas releaseparty.

Gary Louris och Mark Olson av Gary Louris och Mark Olson.

Och igår var det A Camp som stapplade in på skivbutiken runt hörnet, brände av exakt samma tre låtar (The Crowning, Love Has Left The Room och Stronger Than Jesus) som på SvD häromdagen men det gjorde inte så mycket.

Det var likväl fantatiskt.

Och när minikonserten var slut och skivan inhandlad och signerad var det jag som tog mig till Debaser för En Kväll Med Bruce Springsteen – en happening för 175 kronor som samlade bland annat Annika Norlin aka Hello Saferide aka Säkert!, Eagle-Eye Cherry och Kleerup och en hemlig gäst.

Och vem var då den hemliga gästen?

Jo, någon jag helst av allt hade velat skulle förbli hemlig: Jill Johnson.

Inte bara tyckte hon att hon ägde showen med No Surrender, dessutom drog hon igenom finalnumret Born To Run och allt på ett så pass useless sätt att jag skyller all min bakfylla på henne.

Det var, kort och gott, så pass outhärdligt att jag var tvungen att ställa mig i baren med öronen för händerna och beställa nytt för att liksom försvinna bort.

I övrigt var det väl okej och alltid gott med Springsteenlåtar men för 175 pengar hade jag nog förväntat mig mer än en timmes lång konsert även om den absoluta höjdpunkten nog var Annika Norlin (bilden) som på ukelele framförde Glory Days i en rätt schysst version.

Depeche Mode ratas enligt skolmetoden

Tog mig ut för en löptur förut, kom hem trött och duschade.

Gick ut på en promenad, kom hem ungefär lika fort som jag lämnat efter att det att jag stått och stirrat i butiker efter saker som jag möjligtvis skulle kunna tänkas vilja ha men med det enda resultatet att jag kände mig lika malplacé som ett höghus i en kohage.

Och nu, nu sitter jag här hemma, har öppnat en av de fyra fem kartongerna med cdskivor för att plocka ut de 112 absolut bästa plattorna för att ge dem plats i min tv-möbel och förpassa resten till vinden innan jag fått tag i stringhyllorna jag är på jakt efter.

Hur det går?

Åt helvete.

Hur det får mig att känna mig?

Apatisk.

Sedan tre kvart tillbaka har jag nämligen bara suttit och stirrat på den oorganiserade högen på golvet och känt mig lite ledsen över att välja, som att det är att vara tillbaka på skolgården igen och jag inte vill såra någon genom att låta den bli vald sist.

Snöbrist, tidningsmakeri och bloggrekord

Vaknar, slår på datorn och tittar mig igenom mejl, bloggar och facebookar slött med lite kommentarer eftersom allt jag läser är en och samma sak:

Det kaskadsnöar.

Och jag tror att jag antingen sover fortfarande eller hallucinerar för jag ser då fan i mig ingen snö, vare sig singlandes ner mot marken eller just på där nere på asfalten.

Lika glad är jag för det visserligen när jag sitter här med det organiska kaffet från Tyskland som jag fick i inflyttningspresent, spelar kommande plattan med Justin Townes Earle och försöker att inte blänga allt för mycket på gårdagens tidning som jag helst av allt bara vill glömma, vill radera. Inte bara för att den inte blev som vi ville, jag har dessutom drömt mardrömmar om hur den blev och att jag fick hålla försvarstal på försvarstal för att ens justifaya trycket av den.

Hmpfadumpfadank.

Nu ska jag titta ut genom fönstret för sjätte gången och än en gång notera att snön som finns utanför tullarna (i Kransen och Enskede, bland annat) inte ens är i närheten av att synas innanför och konstatera att det blev bloggrekord igår med 220 besökare. Dessutom ska jag nog gräma mig över Liverpools fjärde 1-1-match i rad, igår mot Wigan, och lurka ut hur sugen jag egentligen är på att gå på En Afton Med Bruce Springsteen på Debaser ikväll med bland andra fantastiska Annika Norlin och den alldeles ofantligt värdelösa och överskattade Kleerup.

Man får vara glad för det lilla i livet…

- Mamma, vad gör han egentligen, frågade en tvååring i en barnvagn alldeles nyss.

- Han springer…

Det sorgliga är inte att det var en berättigad fråga, det sorgliga är hur glad jag blev över att hon ens sade att jag sprang och inte stelt lunkade som en halvdöd man – efter tre minuter av exercisande.

Om jag ändå är sån, då vill jag ha den här

När jag flyttade till min nya adress passade jag på att slänga ut mina köksmöbler eftersom jag hittat ett kanonfint nytt bord.

Vad jag inte visste var att jag med det där bordet i min ägo skulle bli en sån där som jag alltid har hatat.

En sån som man aldrig får ställa ner en kopp eller en tallrik på bordet för utan att först ha underlägg.

För bordet är ju så fint och jag vill inte att det ska repas. Någonsin alls.

När jag idag därför sprang på den här fina pärlplattan som någon tydligen hade tappat eller glömt var det inte jag som var sen med att låna hem den på obestämd tid.