Återigen, bloggen kapad, igen!

Jag kom på brorsans nya lösenord och har kapat bloggen. Denna gång var lösenordet ”IbeleveInPinkFlowerfullShirts1”. Inte så svårt att knäcka när man känner honom som jag gör.

Jag vet att bror att hoppat över flera stora fester för att fira nyår med oss i Salem i år. Detta är det första året som han och jag firar nyår sedan jag hade moppemustasch. Och det ska ju givetvis firas med, just det, moppemustasch. Se min bild nedan, visst är den underbar. Man brukar ju säga att allt klär en skönhet, men jag vettifan om jag är så sexy. Eller…? TACK!

Vi har i alla fall hunnit med en snabb kräftskiva. Riktigt gott. Nu står han i duschen och försöker göra sig vacker, vet att han oxå vill ha moppe-musche, får se hur det går.

Sen var det dags att öppna en öl som han fått av en kollega. Tydligen tyckte inte kollegan om Daniel för ölen var inte god. Undrar om det beror på att det var en norsk öl som hette ”Underlig Jul”. Daniel borde fjäska mer för sina kompisar…

Vill önska er alla ett gott nytt år. SKÅL.

PS. Detta blev en liten ”torftig” blogg då jag glömt bort allt gött att skriva om lillebror. Vi har nämligen umgåtts sedan kl 12. Hela tiden, när han sagt/gjort ngt dumt, har jag försökt memorera för detta inlägg men jag kommer fan f*n inte ihåg. Skitsamma. Det har varit en bra och roligt dag. Återigen. Gott Nytt år på er.

Over-and-out

BIG BRO

Att mammastäda

I två timmar har jag ägnat mig åt att städa i köket; gammal soja som läckt i kylen i översta facket ska bort; hyllplanen göras fina; lådor torkas ur; någon kaffefläck raderas…

Men ändå spelar det liksom ingen roll.

Eller jo, det är klart det gör det men ja… när mamma kommer hit på fredag kommer hon, oavsett hur mycket jag har försökt göra fint, att mammastäda.

Och mammastäda är det senaste ordet i mitt vokabulär.

I SAOL skulle det ordet ungefär stå så här:

Mammastäda: Verb. Att mammastäda; att finna något som ingen annan ser, oftast smuts. Nutida uttryck: Föräldrastäda.

Men det ordet kom förstås – liksom mitt motsnö – inte med i årets upplaga av SAOL.

Det måste sitta i håret, det måste det…

Har tidigare i år fått höra att jag ser ut som allt från Owen Wilson och Kurt Cobain till Sebastian Larsson.

Igår, när jag träffade Fredrik från EM i somras, fick jag en ny slängd i ansiktet: Blackburns gamla hjälte Robbie Savage som numera är utlånad (!) till Brighton & Hove Albion.

Med tanke på bilden Julia lyckades knäppa när hon var över i New York i våras så lämnar jag väl Blackburn-fanet Fredriks påstående motargumenterat.

Tyvärr, kan inflikas.

The times they truely are changing…

När det för ett år sedan sköts smällare tänkte jag:

”Ge fan i det där, det finns hundar här. Och för hundar är det där typ dubbelt så högt!”

När det idag brassades av en vid Ringen tänkte jag:

”Ge fan i det där, Jennah är här!”

Ansvarsfull farbror jag, jo you bet ya I am.

Nyår slutligen beslutat. Och kö-System.

Jag har velat.

Jag har dragit ut på det.

Och jag har känt ren avsmak inför det.

Vad?

Nyår, förstås.

Men ett beslut var tvunget att fattas och den grundläggande idéen om en halvstor fest som lät grym hos en vän fick – med anledning av dels flytten, dels att jag jobbar nyårsdagen – skjutas åt sidan.

Istället blir det jag som firar nyår i Salem hos bror med familj och fem minuter efter det att vi hade gjort upp en plan för en stillsammare middag drog vi oss bort till Systembolaget vid Ringen – allt för att återigen mötas av en förbannande kö.

I repeat ladies and gentlemen:

Det. Var. Än. En. Gång. Kö. Utanför. Systembolaget.

Jeeses cheeses säger jag bara, särskilt som det ju även är öppet imorgon och det blir helt enkelt då vi får göra våra inköp.

En kö till statlig bärs, det gör jag då inte.

Däremot var jag grymt sugen på att ställa frågan till det tjugotal personer utanför som köade:

- Vill ni behålla Systembolaget eller släppa alltihopa fritt?

Enligt senaste SKI-index (som tittar på hur nöjda svenskarna är med olika saker) så ville nämligen 50 procent ha det kvar.

Av minerna att döma på de huttrande själarna i den stockholmska vinterkylan var de alla av andra övertygelsen; let it flow.

Årets bästa: Springsteenland

Årets resa: Drömmen har jag drömt ända sedan jag var 14 år.

 

Så det är kanske inte så konstigt ändå, om än ack så nördigt.

 

Men när jag väl tog mig från New York och ut till Springsteenland – Freehold och senare Asbury Park – i New Jersey var det en dröm som gick i uppfyllelse. Där fanns husen som Springsteen bott i och som han pratar om i sina fantastiska monologer, där fanns St Rose of Lima School och där fanns Stone Pony. Där fanns det nedlagda casinot vid boardwalken (”And the boys from the casino dance with their shirts open, like latin lovers…”), Kingsley Street som ingår i the circuit (”I am driving down Kingsley, figuring I’ll get a drink…) och St Rose Of Lima School och Madam Marie (”The cops finally busted Madam Marie for telling fortunes better than they did…”) och som senare under året gick bort. Fenomenalt, fantastiskt, wunderbar!

Tio lärdomar från ett tvättberg

Om man som jag inte har tvättat på exakt 48 dagar (exklusive underkläder och strumpor, I would like to point out…) så inser man en hel del saker:

1. Jag har förbannat mycket kläder eftersom jag ytterst sällan har återanvänt något förutom jeans vilket å andra sidan är själva jeansens funktion; konstant återanvändning.
2. Det är förbannat ungkarligt av mig.
3. Att jag har att göra nu när jag precis ska flytta och vill få det mesta genomtvättat eftersom jag inte har en endaste jädrans aning om hur tvättfaciliteterna ser ut på nya stället. Ytterligare en sak jag, nämligen, inte kollade upp.
4. Jag har förbaskat många snygga skjortor.
5. Jag har dessutom en hel del kläder som ännu inte har använts och som är rätt wicked även dom. Och hade alltså klarat mig kanske ytterligare tio-elva-tolv dagar.
6. Jag borde inte blogga det här. Det kan nämligen inte vara till min fördel.
7. Det krävs galet mycket bra musik för att hålla humöret uppe när man tvättar 12 maskiner.
8. Jag vill inte ha barn. Och ska jag ändå ha barn ska jag lära dom att tvätta själva. No curling här inte.
9. Mamma var väldigt, väldigt snäll som tvättade när jag var liten.
10. Jag saknar Brooklyn, och den småsura asiatiskan som styrde på the laundromat, där jag kunde droppa av all skit, få det genomtvättat och finfint ihopvikt för en ytterst billig penning. Those were the days, they surely were.

Nu är jag trött på det här, jag vill vara klar

Det blir mycket flytt nu men det blir så när det är som det är.

Jag bor ta mig fan knappt ens i en lägenhet längre.

Jag bor i ett kartonglandskap fyllt av röra.

And boy it ain’t no fun.

Kan inte fredagen vara här snart, snälla?

Om inte annat för att jag redan har packat ner mina halsdukar och det är bitande kyligt ute.

En hjälte, en stjärna – en slagskämpe… (?)

Steven Gerrard behövs på Anfield.

Så släpp världens bästa fotbollslirare ur finkan nu.

Om inte annat för att jag inte orkar med den nervösa väntan – med timmar som går och som följs av andra timmar som går – utan att få besked om han faktiskt har bråkat med den där dj:n (som väl i så fall knappast lär vara direkt oskyldig) på nattklubben i vackra Southport eller inte, och vad det i så fall kan ge för effekter på Liverpool FC.

Att det dröjer så jävla länge som det gör, gör att jag börjar undra om inte de där snutarna är Everton-fans hela bunten.

Free Stevie!

Årets bästa: Dagen D

Inte för att de anrda har varit dåliga på något sätt, men den här dagen utklassar alla andra.

Varför?

I will give you five reasons:

1. Jag fick en chokladbollstårta.
2. Jag och Annelie och Andrea slöt upp med ett gäng sydamerikaner, jänkare och annat löst patrask och lirade fotbollsturnering allra längst ner i Brooklyn, vid Aviator Sports Centre, och tog oss till en final där ett mer motiverat – och nyktrare för den delen – Upstate Hooligans slog oss med 2-0.
3. Jag gjorde vad Annelie och jag säger är en New York: idrottar järnet i ett par timmar, tar en raggardusch (om ens det…) och går ut på barerna. Befriande härligt – och ingen som klagar.
4. Jag fick en poncho hängd över mig, ett par Michael Cain-inspirerade glasögon upptryckta på snoken och en Red Stripe tryckt i handen vid första sekunden på Lower East Side-baren Dark Room (eller om det var Back Door, jag blandar alltid ihop de där två…).
5. Det var min födelsedag.