Farfarsdricka. Snöfall. Och värme.

När rälsbussen (ja, den var en vagn, inte flera…) drar sig ner från Linköping mot Rimforsa ser jag den vita snön som senare ska komma att slå i ansiktet när jag går gatan bort och hem och… ja, den fucking jävla vintern är här.

Ta skydd, vänner.

Får en kram av mamma, lite mat i magen. Vandrar bort till farfar, får mig en whisky och något mumbojumo att hälla i mig mot kylan och vi pratar om ditten och datten och jag konstaterar, när jag ska gå, att den där knäppen nog sitter bra, att det är kallare här i Rimforsa än i Stockholm och han tittar på mig och säger.

- Det är nog avgaserna där uppe.

- Well, i så fall är dom rätt bra. I alla fall idag.

För här och nu, när kylan slår sig om händerna så pass att fingrarna knappt går att böja ut, känns de som ett alldeles fantastiskt inslag i världen vi lever i.

Det och att vara hemma och träffa familjen, släkten och Annelie och en kamin.

Fredagsgodis: Ryan Adams Halloweenhead

”Here comes that shit again
I´ve got a halloweenhead
It’s full of tricks and treat…”

Jag vet inte många andra låtar om Halloween, så det får bli lite Ryan Adams.

Och det är inte fy skam det, absolut inte.

Snarare världsklass.

Ps. Ni får spola fram ett 20-tal sekunder så ska ni se att låten börjar.

Trick or treat? Valet är tyvärr inte ditt…

När jag gick ut och fotograferade häromkvällen fångade jag den här bilden.

Och det är ta mig fan så att jag skulle bli rädd för mig själv om jag mötte mig så där.

För det är massmurderstyle värre.

Scary halloweenshit, om jag får säga det själv.

Livet, eller dess avsaknad, på arbetsplatsen

Jag brukar försöka att inte skriva om jobbet – men idag är det svårt att inte göra det.

För när jag kom till arbetsplatsen igår tittade jag mig förbryllat omkring och sade sedan med viss tvekan i rösten:

- Fan vad konstigt det ser ut här.

Det var inte det att någon hade möblerat om eller alla hade klätt ut sig i Halloweenoutfits, för det hade dom inte.

Vad det var som hade hänt var att lamporna i taket hade bytts ut; från ett varmt och rätt behagligt ljus men som tydligen var för lite till ett nytt som var jag och en kollega mycket uppskattat uttryckte gav en bårhusliknande, iskall känsla som liksom slår negativt på alla och får dem att förlora all sån där spirit runt en människa som man vanligtvis tycker man kan ta på.

Jag menar, skulle självaste Rupert Murdoch skulle kliva in skulle vi nog ingen se något speciellt och börja pumpa på information och frågor utan tro att han var en avdankad journalist och hoppas han hade med sig bulle till någon fika.

Så här kan vi inte ha det när det är mörker på ingång, så jag ger mig en veckas invänjning och har det inte skett en acceptering är det jag som ska arbeta på livet.

Livet på arbetsplatsen.

Dagens existensiella fråga: Björn Ranelid.

Jag har aldrig läst något av honom och kommer säkert aldrig att göra det.

Men ibland vet jag inte om Björn Ranelid är sann, om han verkligen finns eller inte och då menar jag inte i ren materiaform (det gör han ju uppenbarligen) utan i personlighet.

Han är ju helt skruvad och visar det återigen när han diskuterar om konstnärer borde tjäna mer än fotbollsproffs med Fotbollskanalens Olof Lundh i tv-programmet Kvällsöppet.

Om han har rätt, hell I don’t know men diskussionen som ni bör se hittar ni på den här länken som ni nog får ge erl lite till av ert tålamod till eftersom Fotbollskanalens tv-tjänst är rätt kass.

Och som om inte det vore nog låter han några minuter in i klippet dessutom som Putte i Snickeriet.

Fantastiskt.

Men för i helvete, SJ. Ni är inget flygbolag.

Tänkte jag skulle göra Rimforsa och Linköping till helgen så knappade in på SJ:s sajt.

Och vad fan möts man av om inte ett kasst tågbolag som har fått för sig att bli värsta flygbolaget i någorlunda stil med Ryanair, fast ändå inte.

För efter att du har hittat hur och när du vill resa så får du välja på att betala sittplatsreservation för vad jag vill minnas var hutlösa 45 kronor enkel väg samt lägga till extra pengar om du vill ha möjlighet att avboka eller omboka.

Och om inte det var nog krävde Statens Junk att jag dessutom skulle checka in.

Jag tar det igen -  JAG SKULLE CHECKA IN. PÅ SJ.

Jag menar what the fuck and all that crap…

Get real.

SJ, ni är en tågoperatör och inte ett flygbolag. Och till dess att ni har fått ordning på ert lilla bolag och ser till att tågen kan komma i tid, internetuppkopplingen fungera och tåg – som senast jag åkte med er – helt plötsligt försvinna från rutten trots att jag köpt biljett bara 23 minuter tidigare så tycker jag ni ska ligga lågt med det mesta, särskilt saker som kräver uppgifter av kunderna. Tur för er att såväl monopolet tuffar på ytterligare några år som att det är än värre att sitta inklämd på en Swebus.

But this I will tell you:

Den dagen det blir möjligt att boka något annat än med er via järnvägarna, you bet ya att jag ska stå först i kön med resväskan redo att åka varsomhelst. Om än så bara till Salem och tillbaka.

Ps. Å andra sidan, kanske ska sägas som idag, har ni en fördel. Ni konkursar inte, inte som Sterling. Bra jobbat där…

Ny funktion: Nu kan du klicka på bilderna!

Efter mycket om och men har jag nu slutligen förstått ett och annat och därmed sett till att bilderna här på bloggen är klick- och maximalbara, det vill säga att om ni klickar på bilderna så kommer dom upp i större format.

Det gäller från och med höstinlägget nedan.

For english readers:

From now and on you will be able to click on my pictures and view them in a larger size.

Höstfyllda dagar, Årstaviken kl 17.02-17.49

ComHem, läs och lär lite om kundservice

- Den här filmen, säger jag och håller fram Hulken. Den hackade några gånger, bara så du vet.

- Okej.

Mannen bakom disken på No 1 Video på Götgatan tittar på den och sedan mig.

- Det är lite fettfläckar här, provade du att ta bort dom?

Jag skakar på huvudet, börjar gå därifrån när mannen strax över de 25 ropar tillbaka mig.

- Du, du får 20 kronor rabatt nästa film du hyr.

- Jaha, säger jag smått överrumplat. Det var inte vad jag var ute efter, men det var ju snällt. Ja, jag ska nog hyra något mer så jag drar väl dom direkt.

Jag går därifrån på riktigt den här gången, vandrar runt kring hyllorna med tv-serier men hittar inte The Wire säsong 1 som jag är mäkta sugen på att börja beta av och går tillbaka.

- Du, har du The Wire här någonstans bakom eller är den uthyrd?

- Jag ska kolla.

Mannen kollar utan att hitta något, sedan vänder han sig om och går till en stor trave bakom sig.

- Det är 25-årsjubileum här. Så den här kostar bara 99 kronor. Och om du är medlem får du 5 kronor rabatt, så 94 kronor då.

Vad mannen håller upp är hela säsong 1 – och förstås ett givet klipp.

Världsklass.

Den sista måltiden…

…intogs på Rival i söndags och var deras brunch.

Och nej, jag blev inte hungrig igen förrän 27 timmar senare.