Kohage och skog, tack men nej tack…

Mörkret har börjat lägga sig över de stockholmska, glesa skogarna och jag sitter vid Säby Säteri och blickar ut mot kvällen efter en rätt så rejält intensiv dag i arbetets tecken ala boss-drillning.

Nice and all but shit, en promenad i skogen och kohagen på lunchen och jag kände en direkt avsaknad efter en asfalterad väg eller högre byggnad att luta mig mot.

Nu, dusch och sedan fancy pancy middag innan kvällen har blivit till natt och natten till en morgondag där kursen fortsätter i ytterligare en heldag innan civilisationen på nytt ska erövras.

En platta som kränger och svänger och…

Första gången tyckte jag den var rätt okej, andra gången ganska bra, fjärde gången kass.

Det var länge sedan jag var så ambivalent i mitt omdöme om Hello Saferides nya platta.

Nu, efter att ha spelat den rätt frekvent, inser jag att jag nog gillar den ändå – och det trots att den vare sig har något djup som gör att jag tror att den håller en längre tid eller hon sjunger lika vackert som förut. Pratsång ain’t always my cup of tea.

Men härmed en rekommendation att ni shoppar.

Är det något ni inte bör shoppa däremot så är det PingPongKingen – en enorm filmbesvikelse.

Ett tjog bärs under en alldeles galant kväll

Öl- och whiskymässan var rätt god, får man väl lova att säga. Här är vad som gicks igenom…

Nils-Oscar Coffee Stout: 4.
Innis & Gunn: 2.
Brooklyn Local 1: 2.
Harviestoun Old Engine Oil: 5.
Jämtlands India Pale Ale: 4.
Ølfabrikken 100 gram IPA: 4.
Ølfabrikken Ungstrupens: 3.
Ølfabrikken Pale Ale: 2.
Left Hand Milk Stout: 4.
Black Butte XXL: 4.
Ølfabrikken Sinful Brother: 3.
Guiness: 4.
Spaten Hell: 3.
Narke Black Golding: 4.
Örebro Bitter: 3.
Abyss: 2.
Russian Imperial Stout: 4.
Mikeller Black: 2.
Ølfabrikken Dark Horeses: 4.
Greens Heralds: 2.

…och ja, jag mådde lite kekkigt dagen efter men det var det värt; och det dessutom som det dels var eminent sällskap, dels jag och morbror Erland blev buddies med Ølfabrikkens utsände, dels jag fick klappa lite på Brooklyn Breweries bryggmästare som visade sig vara en man med stil i form av cowboyskjortor.

Very good, ineed.

Ps. Guiness ska alltid ha fem förstås egentligen, men det var inga äkta Guiness-glas. Därav betyget.

Elva minus sju ger fyra ölsugna personer…

Vi var egentligen en sisådära elva personer som skulle ha gått på öl- och whiskymässan i eftermiddag slash kväll.

Nu är vi typ fyra.

Pappa blev nämligen sjuk så vare sig han eller mamma kommer. Och av deras fyra vänner blev det noll; det ena paret blev sjuka dom också, det andra krockade med en bil och det lät som tur var som om det var mest synd om bilen.

Jag skulle haft med mig en vän, han fick avstyra när det stod klart att det även var 70 års-kalas i krokarna och det var tvunget att prioriteras.

Så kan det väl gå, som man säger.

Jag är laddad och redo dock, i år ska vi sikta in oss på bärs från USA och Jämtland.

Idag får inga svenskar ett hockeyspel. Heller.

Det kanske är som Expressens Mats Olsson skrev:

”Tio tusen svenskar får ett hockeyspel i julklapp idag.”

Ja, poängen med det citatet är inte den att alla får ett hockeyspel idag – utan att alla får dom på julafton.

För ända sedan det beslutades att en Jennah skulle matas ut hade jag tänkt att jag skulle stappla in på BB med ett fett jävla hockeyspel under armen och se till att skapa lite ordning och reda redan från scratch.

Eller ja, se till att det blir en trygg barndom som det ju heter att man ska ha.

Det sket sig – som vissa läsare av den här bloggen kanske kommer ihåg – för att leksaksbutiken här borta på hörnet hävdade att det var säsongsvara.

Med hösten i krokarna och elitserien igång andades jag nyoptimism och såg chans till att se till att Jennah blir en lugn och sansad tös och ingen ligist i framtiden. Gick därför till samma butik för att, idag när familjen samlas i Salem för att liksom för-hänga inför morgondagens stora begivenhet tillika tradition, Öl- och whiskymässan på Nacka Strand, slänga upp det i hennes famn.

Det gick rent ut sagt käpprätt åt helvete.

- Säsongsvara, var svaret igen.

I say; what the fuck? Ge mig ett tablehockeygame nu. Bitte. Om inte annat för att hela Jennahs barndom ruckas gravt av detta.

Ett skägg kommer lastat med Daniel i…

Vissa ställen känns som sträv mossa, andra som glesa mopedfjun.

Men en månad har gått sedan rakning och det blev en liten skäggstump på knoppen; den första äkta liksom efter några taffliga försök i livet.

28 år och första skägget. Hm.

Men det är rätt coolfult; det skiftar hejvilt i färger (grått var det någon som sade, vafalls?!) och är lite allmänt ojämnt men ändå…

Provat är dock dock. Och nu åker det av.

Klockan 23.48, Södermalm, Stockholm:

I kön till Götgatans sista 7-Eleven (ja, alltså den som ligger närmast tullexit) med en läskeblask i handen för att gå hem och se Lord of War. Framför mig står en man med två halvtomma Ramlösaflaskor tryckta med ena armen mot sin mage, i andra ställer han ner en burk Redbull och tittar sig lite frånvarande omkring.

Butikspersonalen gör som butikspersonalen alltid gör typ; tar burken och låter den blippa i automaten.

- 20 kronor.

Mannen framför stoppar ner den lediga handen i fickan och får med nöd och näppe upp en bunt sedlar – och en påse som såg ut att vara efter fest mer än före fest men ändå hade klara spår av kokain eller amfetamin i sig.

Den lite tumlade mannen ber om en mugg, får det och lommar bort till en hörna där han ställer sig och pysslar vad han man nu kan hitta på med redbull, två flaskor Ramlösa som säkert är något annat och lite amfetamin eller kokain.

Själv betalar jag 29 kronor för min läskeblask som man kan bli kronisk deprimerad av och vandrar hem med orden från butiksbiträdet i huvudet:

- Det där, det ser man allt för ofta.

Att strunta i en naturlig avstigningsplats

Det är alltid lika konstigt, att känna hur tåget skaver in på spåren och se min barndomsgatan torna (nåja, den består av ett dussin enplansvillor, ett dagis och ett tvåvåningshyreshus…) upp sig men inte kliva av.
Idag hände det igen, och idag var jag fast besluten av att inte följa instinkten och kliva av tåget utav misstag (vilket nästan hänt en gång).

Så vad göra?

Rabbla ”sitt kvar, sitt kvar” för sig själv tusen gånger?

Nä, uppehålla sig med att ta ett kort och sitta kvar med benen i kors.

Resultatet av uppehållsmanövern, det ser ni – helt exklusivt förstås – bara här.

Mission Hultsfred Completed. Thumbs up.

Någon somnade halvt om halvt, en annan freestylade grymt i illustrator medan en tredje hellre läste någon av tidningarna jag tagit med mig. En fjärde kallade mig för fröken och en femte skrev runka i sitt indesign-dokument men det var ändå…ja, det var ändå en rätt okej åt båda håll; såväl för eleverna vid Gyro som för mig skulle jag tro eftersom jag lärde mig en hel del också.

Sex timmar blev väl till nästan fem eftersom jag först var lite sen, sedan skippade några raster (ingen jävla curling här inte…) och istället shortade ner på timmarna. Några lärde sig lite om redigering och indesign, andra – som var lite piggare – mer.

Och när jag bad dom redigera varsin sida i slutet med favoritartister eller vad det än må vara så brakade det loss i en rätt bra blandning mellan Robert Plant, Kent, Olov Svedelid och metallband som runk-killen valde som jag inte ens kunde stava till.

Men det var kul, det var det absolut.

Och det ska en sak sägas: fucking gigantic elogé till lärarkåren, dels för att de orkar och kan lära ut på ett rätt bra sätt (nåja, nästan alla kan…),  dels för att dom orkar ens prata.

Själv, själv är jag nämligen inte bara trött och seg och har halv huvudvärk, själv är jag så fruktansvärt trött på min egen röst att jag knappt ens orkar tänka tankar.

För som Annika Norlin aka Hello Saferida aka Säkert! sade när hon sommapratade:

- Ibland kan jag bli så trött på att höra mig själv för jag har ju redan tänkt det jag ska säga.
Botningsmedel mot det: Coca Cola, Thåström och en väntande ugnspakaka hos Pontus.

Dags att fara neråt i Europa…

Dricker kaffe, lyssnar på Springsteen och plockar i de sista papprena.

Det är måndag, det är dags att åka hem till Rimforsa och sedan imorgon till Hultsfred för att hålla en sex timmars lektion i indesign och redigering.

Spännande för alla parter, I guess…

Men jag är utrustad till tänderna med en powerpoint (lär väl bara vara något strul – som det alltid är – så det inte fungerar) och papper hit och dit så vi hoppas på en framgång, but you never know – något vi inte såg i fallet med maten på Hermans om inte annat.

Bilden ovan är från det nästan alltid så eminenta Galleri Kontrast nästan alldeles i korsningen av Hornsgatan och Götgatan och hörde samman med utställningen Singel i Tokyo av Emelie Asplund och Josefin Olevik.

Tyckte citatet var så träffande när de fångade hur den japanska kvinnan står med ena foten i det moderna, indepentent livet, den andra i det gammalmodiga som säger att de ska ta hand om föräldrarna och inget annat.