Åh till Magaluf, där vi skrattar oss hesa

Inte ens Orups måsar vill vara i Magaluf.

Det är den enda slutsatsen som  kan dras efter att ha vandrat längs Medelhavet, upp och ner och runt och tillbaka och så upp och ner till vattnet igen för att i slutändan mötas av… ja, jag vet inte vad det var förutom ett förvånat skratt.

Och då inte mås-skratt, ett eget.

Där fanns sargade fasader med britter på britter på britter och någonstans där insåg såväl jag som Veronica att vi verkligen hade dragit totala vinstlotten när vi hamnade i Palma Nova och inte helvetets brittchartermål nummer ett.

Here; Quite beautiful, charming and lovely.

Over there: Just disgusting with super lack of charm.

Så det så.

Nu dags för en drink i baren, därefter blir det taxi till en by som heter Geneoa och tydligen ska vara hotellfritt, med andra ord kanske lite spanskt i alla fall.

En drink som en drink ska vara på Mallorca

Bilden säger allt:

Daniel Kederstedt vs Paraplydrink = 1-0.

Omdöme: snyggare än god. (drinken alltså.)

Var ju inte så svårt att bli Svenne Banan…

Efter tre dammsugare och en flygresa där pojkarna strax under de tjugo gick av planet med drinken i handen kom vi på en buss till vad som visade sig vara Palma Nova och inte Magaluf.

- Jackpot, som vi sa.

Palma Nova må visserligen vara nästan ihopvuxet med Magaluf men av det fartfyllda shots-från-bröstet-slickandet som enligt guideboken och resedagboken.se skulle uppenbara sig har vi stött på noll.

Vad vi däremot har sett är en ytterst lugn liten ort där tanterna guppar fram och barnen springer med blöjor i en rätt behalig kombination som andas att säsongen är över.

Men det gör liksom inget, det blir snarare bara bättre och det med tanke på att det är precis vad vi vill ha; lugn och ro med möjligheten att knäcka lite böcker och av vilket jag gjorde redan på planet; I Skuggan Av San Siro av Martin Bengtsson drogs under någon timme och det var en såväl värmande som lite rörande och förskräcklig historia som igår och idag följs upp av Stieg Larssons Män Utan Kvinnor. 129 sidor in i storyn en rätt behaglig liten sidovändare det också och som – antar jag enligt Veronicas tycke – passar mig rätt så bra eftersom jag till hennes stora förtjusning redan efter cirka tre timmar på ön hade förvandlats till en äkta Svenne Banan.

Eller ja, i alla fall utseendemässigt.

Receptet: På med dödskallebadshortsen och linnet, glasögonen upp i det saltifierade håret och en öl i handen i en ytterst slapp pose med trötta ögon och när jag sedan lyckades med konststycket att skaffa en ytterst osnygg brittisk bränna så var ju saken biff.

Hmpf för det, but it’s okey in the end I guess.

I övrigt ligger läget så här:
**Hotellet rätt schysst standard, balkong dock mot parkeringen men det fungerar det med. Huvudsaken är att vi har balkong.
**Total brist på tapp-Guiness. Större partypooper.
**Antal paraplydrinkar: noll.
**Dykförbud i poolen. What’s that about?
**Antal bara bröst: 484839302 stycken. What the fuck är det med att slänga bikinin all världens väg när man kommer utomlands?
**Grym sandbotten i ett supersalt Medelhav som tyvärr idag var ganska smutsigt med påsar och skit.
**Ön kryllar av britter och ett gäng möhippor, några tyskar och en del svenskar.
**No offense men rätt soft väder, runt de trettio i luften och tjugofem-tjugosex i vattnet.
**Everton vs Pompey på en taskig bar fungerar det med. Dom har ju chips och bärs, liksom.
**Har ätit en bättre fajitas och en rätt sörjig paella. Veronica å andra sidan beställde in en kycklig dränkt i currysås som ”smakar skolmat… men det gör inget för jag gillar skolmat.”

Nu, nu ska jag och Veronica se om det finns något att dricka i den här hotellbaren förutom café con leche innan kvällen blir mörk och mörkret till nattlig middag.

Adios Amigos.

Sex timmar är 360 minuter är min sovtid

Skjortor för allt för många aftonar, sex böcker, alvedon, nyinköpta badbyxor, vätskeersättningstabletter, kameran och allehanda småpryttlar är nedpackade tillsammans med passet.

Om exakt sex timmar, 04.30, börjar nämligen omvandlingen från svensk som vandrar omkring med schizofrent väder till svensk som leker Svenne Banan, badar hav och pool och dricker sjukt stora paraplydrinkar i 30-gradig värme samtidigt som han tydligen inte läser Ronnie Sandahl men väl pratar nöjt om fördelarna med Sverige.

Nu: John Blund.

Over-n-out.

Hela tv-tablån inspelad nu. Två gånger om.

Trots att jag inte ännu inte hade förstått ett endaste skit av hur man ska spela in på dvd:ns hårddisk försökte jag trixa in Wigan vs Chelsea i söndags.

Well, låt oss bara säga så här: det spelar in än…

Kom hem och insåg att jag hade spelat in 13 timmars material, försökte få stopp på det men utan att lyckas. Drog ut sladden, satte i den igen. Möttes av ett Wait-meddelande. Väntade. Sedan spelade han in igen. Gjorde samma dra-ur-sladden-och-sätta-i-den-procedur-igen med med samma resultat.

Gick och lade mig.

Vaknade upp av att den inte längre spelade in, gick till jobbet – och kom hem för att mötas av att den spelade in.

Idag, väl på jobbet, ringer jag Mårten och ber honom spela in Liverpool vs Standard Liege i ett fruktansvärt dåligt Champions League-kval vilket han också gör; stapplar dit efter jobbet men möts av hundögonsblickar som deklarerar att det är förlängning, slår mig ner för att titta på de sista övertidsminuterna och får se Kuyt avgöra matchen. Tar dvd:n i handen, därefter Mårten i den likaså och vandrar hem – ja, ensam… utan Mårten alltså… – genom ett regnigt Södermalm för att titta på de 97 minuterna som spelats innan jag började titta – och allt för att mötas av att dvd-jäveln spelar in igen.

Och. Det. Går. Inte. Att. Få. Stopp. På. Skiten.

Snart är det en dvd-spelare till upplockning på min innergård om någon är intresserad.

Alla dessa outtalade Svenne Banan-regler…

Fick bassning av Veronica.

Tydigen läser man inte Ronnie Sandahl på en Mallorca-semester.

Tydligen läser man löskokta svenska deckare av Stieg Larsson-slaget.

Fick därför bege mig till Pocketshop igen och vandrade ut med just Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor, Arne Dahls Misterioso och Paul Austers New York-triologi Stad Av Glas-Vålnader-Det Lästa Rummet.

Messade efteråt om mitt inköp.

”Kan du hänga med mig nu utan att skämmas?”

”Ja, nu känns det mycket bättre. Var lite orolig där ett tag.”

När Hollywood flyttade till Östgötagatan

Idag bor jag i Los Angeles med jänkarbilar från 70-talet läckert uppradade på gatan där pizzerian har bytt namn till något i stil med Alfredos. Och vid trappan som jag alltid har tyckt sett lite ghettogreat ut ligger en man som liknar Owen Wilson med plåster på näsan och sträcker sig efter en dvd – allt samtidigt som en av L.A. Finest står och håller i en filmbox och proklamerar både det ena och det andra för busen.

I fucking love it.

En lya var en lya som inte blev någon lya

Kanske är det som det slog mig när jag gick ut ifrån lägenheten jag tittade på igår:

Att jag har det ganska bra som jag har det.

Den lyan jag tittade på igår må ha varit sju kvadratmeter större och ha en uteplats (inte balkong) men den var lika charmig som en sönderkörd daggmask på en hålig asfalt i Eslöv, hade ett gigantiskt badrum (största jag sett för en sån stor lägenhet?) och luktade lite kattpiss.

Att tanten som visade den dessutom var så stissig att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack gjorde förstås inte saken bättre.

I say its a no no.

The hunt continues…

Och utanför spärrar dom av gatan…

…med stora orangea pinnar för att imorgon spela in reklamfilm och enligt en lapp jag har fått ska en bil krocka med ett uppbyggt grönsaksstånd och köra vidare in i en vattenpost som sprutar vatten och därefter ett stycke pistoler avfyras.

För en sån som mig är det där fenomenalt gåshudsframkallande läsning.

För en sån som mig låter det nämligen som att New York flyttar utanför mitt hus imorgon.

Synd bara för en sån som mig att jag jobbar imorgon.

Hmpf.

Sandahl men inga sandaler. Och lite annat.

Tanken var att jag skulle handla på mig ett par riktiga deckarhistorier att ha vid poolkanten vid Mallorca.

Det kom jag dock återigen ihåg när jag väl stapplade ut ifrån Pocketshop på Götgatan.

Skörden blev istället Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora”, Martin Bengtsson ”I skuggan av San Siro” och min gamla kollega Markus Luttemans ”El Choco”.

Det är den mittersta jag har högst förväntningar på, sedan Luttemans och vad beträffar Sandahl så vet jag inte men det känns som något att skumma snabbt när solen tagit lite för mycket.

Skulle egentligen även ha köpt solskyddskräm, badshorts och sandaler men det sket sig för jag hittade noll som passar en icke tribe-tatuerad-spoling som mig.

Avfärd fredag… getting closer!