Oh my, oh my… vilken skönhet jag hittade!

Den må vara lite tajt, och den må vara lite gulaktig.

But frankly, who cares när den nyss fyndade mästerskjortan ser ut som den gör.

In love with it, oh yes I am.

”And I wanna be a slave to the beat..!”

För några år sedan – till och med tidigare än håret var som på bilden från Iran – bodde jag i Linköping och bildade, efter många ölstinna dagar och nätter, ett band som hette The Freehold Band.

För er som såväl kan er geografi som min musikfascination är det ett namn som är helt fucked up; The Freehold Band spelade nämligen Ulf Lundell-låtar (och en och annan Thåström) trots att namnet grundar sig i Springsteens födelseort.

Anyways och anyhow, vi lirade rock som slirade.

Men det var jävligt kul och det med konserter som gick från allt via logar till Skansen till torget i Vimmerby.

Jag lade av typ 2005, någon slags vidarebyggnad påbörjades och blev till slut Bosse Nilssons Band.

Nu verkar det som att The Freehold Band – slirigare än någonsin I guess – ska återuppstå och det på lördag i småländska Främsteby.

Allt är inte spikat och klart, men Jimmy – som var den andra hörnstenen, i alla fall liksom jag mer ideologiskt än musikaliskt sett – har bjudit in till festival i bästa Woodstock-anda och när alla ska spela eller uppträda på något vis verkar det som att bandet är back in action.

Dags att damma av gurorna och öva in ett par Lundell-ackord, med andra ord.

Fucking yay!

En olycklig betare, är det vad jag är?

På en balkong hemma hos en vän.

Vännen och jag dricker öl och snackar skit.

Vännens sambo kommer ut. Hon har sett på tv. Och vi pratar om lite hit och dit men allra mest om att det kallas betar när dagens kids skummar igenom nätet, tv och tidningar och allt vad det är på en och samma gång.

Jag inser att jag betar ibland. Och säger det också.

- Jag betar. Jag har svårt att se på en film och bara se filmen. Då måste den vara jävligt bra. Annars börjar jag pilla på internet. Eller läsa en bok. Kanske är jag rastlös. I alla fall har det blivit så med åren, värre.

Vännens sambo tittar på mig.

- Jag tror man blir olycklig av att beta.

När jag frågar tillbaka om det innebär att jag är olycklig blir svaret liksom hängande i luften och jag har, så här ett knippe timmar senare, inte kunnat komma på hur jag ska tolka det.

Däremot vet jag att jag i ett enda orosmoln av betande – påspätt av denna händelse? – nu på morgonen har hunnit med att tvätta och läsa tidningarna och städa och diska och jobbmejla och läsa lite till och blogga och spela bättre musik och dra upp lite planer för den närmaste tiden och slösurfa och chatta…

Hardcorebetning alltså, det är vad jag har ägnat mig åt.

Och hur mår jag?

Rätt okej. Men lite rastlös tror jag.

Å andra sidan, kanske är det så att jag betar för mycket för att känna efter?

Eller är det okej att beta om man har ett mål med det, med att få något gjort? Som att just tvätta och läsa tidningarna och städa och diska och jobbmejla och..?

Damn, I don’t know.

Spottord, nästan bärs och Rimforsa IF

Har gått på fotboll.

På familjeläktaren dessutom.

Det var en synnerligen intressant företeelse.

**Bärsen som serverades var 2,2 procent stark. Som någon uttryckte saken: Loka med humle, typ.

**Bakom oss – jag, Jesper och några av hans polare – satt en 19-årig hormonstinn pojke som är själva skälet till att man tvekar på att gå på fotboll med mindre barn; det var inte många fina ord. Och han kan mycket väl dessutom ha spottat Jespers kompis Kalle i nacken.

**En liten flicka i tioårsåldern försökte sälja AIK-armband till sin klassresa. Det lät ungefär så här:
- Hej, jag säljer AIK-armband till min klassresa. Ni måste bara ha ett sånt här.
- Tyvärr… Eller ja, jag vet inte om det är tyvärr men jag gillar inte AIK.
- Nähä. Vilka håller du på då?
- Rimforsa.

- Ja, dom är ju bra dom med.
Därmed är det numera bevisat att dom kan fotboll även i den här staden.

Och att det går att njuta av den.

Nästan i alla fall.

The Times They Are A´Changing. Typ.

Behöver något annat. Något nytt. Något vad som helst.

Bara det är en slags nystart vad gäller bostadssituationen.

Och medan jag funderar på om det är läge att köpa en bättre balkongprydd lya på typ 50 kvadrat eftersom det går så dåligt meda att försöka byta, så glor jag på möbler och inser att butikerna i Sthlm City står för ripoffmentaliteten å det grövsta.

Ett bord som kostar 2800 kronor på antikbutikerna på Bondegatan kostar 2500 kronor mindre Blocket och den enda skillnaden… eller nej förlåt, det är ingen skillnad.

Letar nytt och det i vitt eller teak eller ek eller valnöt; soffbord, köksbord, tv-möbel, stringhyllor… whatever comes around that is the shit.

Igår började jag inshoppandet av en innehållet i min lya – och det med en tipptopp-fin teak-bricka för 20 riksdaler på loppisen vid Hötorget.

Now that is what I call a fynd, jag hade inte ens mage att pruta.

Inte för att jag behöver en bricka särskilt ofta, men ändå.

Den hade dock, slår det mig, kommit väl till pass när jag samlade ihop till en nästan ytterst spontan grill- och dryckestillställning på min tredje innergård i lördags vilket var mucho nice.

Någon dag – troligtvis imorgon – ska jag använda mina innergårdar till att äta frukost också.

Oh la la. Oh la la.

Heath Ledger kickar all världens jävla ass!

Klockan 23.59 rullade Batman Knight igång på Kungsgatan och herrejävlar… det är bara att instämma och räcka över den där Oscars-statyetten här och nu till Heath Ledgers familj.

För i helvete vad bra han är som Jokern; till och med den bästa methodacting jag har sett sedan… ja, jag vet inte hur länge sedan sist men det spöar Daniel Day Lewis med hästlängder och är just vad som gör att en rätt bra, om än lite lång, film till amazing.

I. Fucking. Love. The. Joker.

Och nu börjar jag – som inte har sett Brokeback Mountain – inse vilken skådespelarstjärna vi gick miste om när han tog självmord.

Fuck.

Bring the icecream on, oh yes bring it on…

Det stod en Ben & Jerry’s-kopp på jobbet igår.

Och idag visar det sig att kedjan – medan jag har varit i USA den stora vändan – har börjat ta sig in i Sverige.

I am coming to get ya, Vermont-icecream.

Oh yes, I am!

Ps. Bilden är ifrån Ben&Jerry’s på 2nd Avenue i East Village. Photo by the one and only Stephanie Land.

Do. Not. Fucking. Touch. My. Hair. Bro!

Inatt drömde jag att min bror hade klippt mig kort på sidorna när jag låg och sov.

Jag blev så ledsen att jag grät.

I drömmen alltså.

Moget.

Moget värre.

Klockan 10.30 ligger landet ungefär så här:

Känsla: Bakis. Och det efter fem fucking jävla bärs igår under tre timmar – det är inte okej. Någonstans. Men det var däremot trevligt och en bärsa som hette Rug IPA ifrån danska Ølfabrikken var som en halv pava vin och helt tremendous. Yummi-yummi.

Äter: Resorb. Kaffe. Fyra mackor med räkost.

Lyssnar på: Jag drömmer om en charterresa. Så därför satte jag på Orups Magaluf. Och nu har jag inte orkat byta… Men den är slut snart så då blir det något annat, förslagsvis Dennis Wilson.

Tänker på: Tänker och tänker… försöker mest förlika mig med tanken på att jag ska vara på jobbet om 90 minuter. Och innan dess hunnit skriva färdigt det här, läsa tidningarna, äta vidare, göra mig vacker och städa.

Längtar efter: Att få njuta av en dag i solskenet.

Senaste samtal: Marianne som ringde och styrde om dagens fika till nästa vecka. Det var igår. Rätt lite action i min telefon ibland.

Senast mottagna sms: “Det får man, fast paret e på Fårö o tafsar på raukarna. Det dröjer ngn vecka tills Anders är tillbaks i stan. Grüss gott!” Från Anders, och Jenny, som jag tänkte man kunde spendera lördagkvällen med genom att arrangera en liten grillning på någon av mina innergårdar. Men icke-sa-nicke-picke alltså.

Trött på: Att vara bakis. Och Orup (det har ännu inte bytts…).

Gillar: Tanken på att det nog blir en charterresa nästa månad. Jag och Veronica är förhoppningsvis på väg till någon ostekig plats som har en pool, bättre paraplydrinkar och erbjuder möjligheter för lite bokläsning. Har börjat med Snabba Cash förresten – och de första 170 sidorna är verkligen så fantastiska som alla säger. Lite blown away.

Senast diskuterade ämne: Stratocaster-gitarrer och bostäder; allt med den gemensamma nämnaren om framtida investeringar.

Vill ha: En biljett till Batman Knight. Fan jag måste se den filmen, jag bara måste.

Snart: Lite mer kaffe och därefter börja beta av listan ovan på punkten ”Tänker på”.

Senare: Arbeit Macht Frei. Och så ska jag spela Justin Townes Earle när jag tar mig till jobbet.

Ett pottpuri ifrån det goda livet i New York

Det blev inte mycket till skjortshopping i New York City.

Faktum är att det bara blev en enda, och den köpte jag inte ens själv utan fick av Charlene.

Vad som däremot blev var…

…fantastiskt häng på The Central Bar efter att ha sprungit in i Eric bara så där på stan.
…synen av en död gris hängandes över en mans arm, på väg ifrån en lastbil och tio meter bort ner i en källare till en restaurang. Grisen, som var död och hade blod kring halsen, var väl tänkt som middag. Inte bara grovt galet fel ur hygiensynpunkt, grovt galet också med tanke på att mannan med grisen spatserade mitt på Canal Street och det vet alla som har varit på Canal Street; det är människor till guds förbannelse där.
…en flykt till Virgin där Dennis Wilson, Jeff Healey, Nilsson och en livespelning med The Smithereens införskaffades.
…livegig med Spanking Charlene och efterföljande slag till fyra på natta.
…att jag nära på däckade efter att inte ha druckit vatten och ögonen korkade ihop sig på grund av värmeböljan.
…bara en margaritha på Rodeo Bar.
…tre par skor, en kavaj och en tröja i shoppingväg.
…att hålla sig inom ett strikt område; på Doyers Street i Chinatown som längst ner till 96th Street i Uptown, från West Side Highway till Bushwick i Brooklyn.
…lite Ben & Jerry’s. Förstås.
…att bli klämd i ansiktet av en främmande man på Old Tavern Bar. Han tyckte jag såg så glad ut. Och trodde därför inte att jag var amerikan. Amerikanare var inte glada, inte så som jag var sa han. Han var gammal. Det finns en chans att han raggade på mig. Men det spelar ingen roll. Det blev en diskussion vid bordet om det hela, om jänkares (eller är det bara New Yorkers..?) rädsla för att bli rörda av andra människor. I Sverige är det inte normalt och jag kunde liksom care less, de ville typ spöa på snubben.
…att läsa rätt många New York Post för tycka vad man vill om tabloider, den är rätt vass på sin skit.
…att få långa näsan utanför Sanuri’s där en curryspäckad seafood-nudelsoppa skulle inmundigas. Måndagsstängt. What the fuck?
…en löptur (gravt i underkant…) i Central Park.
…ett meddelande ifrån mamma som varit i lyan under helgen där hon skrev att en av mina grannar, en manlig sådan, hade börjat stöna något förskräckligt på natten och att hon därför skrikit ”Håll truten!”. Tydligen, hävdar hon, fungerade det bra.
…en nota på 302 buckaleeros på min see ya soon-asshole-middag.
…ytterligare ett bevis på att det var rätt varmt när polisnotiserna i NY Post bara var av slaget att ett butiksbiträde slagit ner en kund med skylten som deklarerade att det var halt och bartendrar smällde glas mot en kunds arm.
…brunch, brunch, brunch.
…fantastiskt häng med alla vänner; Butch och Amy, Eric, Stephanie, Sarah och Annelie, Charlene och Mo, Nate, Melanie och allt annat möjligt folk och ofolk.
…ett förbannat sug efter den nya Batman-filmen som hela New York tycks ha gått bananas för. Och det är inte så konstigt. Jag säger bara bilderna på Heath Ledger… herrejävlar vilka psykobilder!
…tre besök till good ol’ Bushwick. I. Miss. It. God. Damn. It.
…två lögner på frågan ”You live here?”. För det är klart att jag sa att jag gjorde det. I don’t fucking know why, but I did.
…ett nytt smeknamn jag tyckte om; Swead-y pants.
…att jag sprang in i en detention-skolbänk. Den ville jag ha. Och var förbannat nära att köpa den. I alla fall till dess att jag insåg att den kostade 950 dollar. Men oh my, oh my… give to papa! Please?
…att släpa Annelies 17,2 kilo tunga väska genom Times Square och därmed uppfylla the number one reason att ens åka till NYC, hjälpa henne att flytta hem.

PS. För er som undrar över bilderna så ifrån vänster och medsols:
1. Jag utanför Caracas på 7th Street i East Village med en kopp kaffe i handen när jag och Verzhine väntade en timme på hennes mat. Lång tid kan tyckas men… det finns ett uttryck om att New Yorkers inte väntar för någonting. Och om de ändå gör det, ja då är det fan bra. Kön ringlade lång till detta arapas-ställe som är en good ol’ favorit för mig.
2. Spanking Charlene gigar loss på Lakeside Lounge. Som vanligt fick jag frågan i baren om jag tillhörde bandet och därför skulle dricka gratis. Som vanligt var jag för nykter och sa nej.
3. Bags, damn you heavy bags.
4. Stephanie tuggar Ben & Jerry’s.
5. Annelie hittade en gammal toalettstol på gatan. Klart som fan att det skulle provsittas! Damn how goody!
6. Detention-skolbänken som jag vill ha. Julklapp, anyone?
7. The Man, The Myth and The Mad Man Drummer Eric Seftel. You Got To Love Him. Världens bästa människa. Och här på Central Bar på 9th Street.