Kultura. Πολιτισμός. Văn hóa. Budaya. ثقافة.

- Brukar du vara så här kulturell på helgerna?

Sade Julia när vi satte oss ner på Waynes Coffé på Vasagatan för en sista cappuchino innan det var hon som tog tåget tillbaka till tätorten på slätten.

- Nej, det var länge sen.

- Ja, det var nästan rekord.

För faktiskt.

Inte bara hann vi se Magnus Wennmans bilder och Johanne Hildebrants texter om den glömda vardagen i Afghanistan, Salvadore Dalí-utställningen på Moderna Museet som dessutom kryddades med ett instick av Francesco Vezzoli, dessutom knäckte vi Brothers Of End på Strand, och Hyun Jin-Kwaks fotoserie Girls In Uniform och Shirin Neshats videoutställning Kvinnor Utan Män.

Och allt förutom Hyuan Jin-Kwak höll högsta kvalitet.

För inte många månader sedan…

Fröken Julia kom infarande till stan och visade mig bilden hon har av mig när jag ringer.

Som tur är så ringer jag inte så ofta.

För shit… Det var inte så länge sen den där bilden togs – i somras faktiskt när vi satt på den där kajrestaurangen bakom Flyt och drack ett par bättre öl efter en fin picknick i Berzeeliipark – men det känns ju som natt och dag i jämförelse med hur jag möter livet nu.

För lite har väl hänt även om skjortorna är de samma.

Om det är till det bättre, det har jag inte kommit överfund med än däremot.

Fredagsgodis: Småtrevligt svenskt

Det finns dom som lyssnade på Sean John Combs innan han blev Puff Daddy och senare även P. Diddy.

Jag var aldrig en av dem.

En av de få namnbyten som någon jag i alla fall lite tyckt om är Elin Sigvardsson innan hon blev Elin Ruth Sigvardsson.

Att jag inte lyssnar på henne nu för tiden har inget att göra med att hon lade till det Ruth som hon hoppades skulle få henne att brejka i USA, det beror på rent ointresse.

Jag har den första skivan men spelar den inte särskilt ofta men häromdagen lyckades den på något märkligt vis snirkla sig ner i stereon och ut genom högtalarna och det var så där småtrevligt puttrande svenskt som jag mindes det och vilket var precis vad jag en gång i tiden lyssnade på.

Tiden då Winnerbäck var typ allt.

Och Sigvardsson följde med på något bananspår in eftersom han valde att producera henne efter det att hon gett honom en kassett backstage i hopp om att han skulle behöva ytterligare en körtjej.

Insikt när jag spelade plattan: Det finns faktiskt några bra ordval och formuleringar och även om jag inte hittar den låten jag skulle vilja spela så fungerar det här lika fint.

 

New York helt olika för olika människor

Som de flesta som bor eller har bott i New York City är det jag som gillar att ge tips på vad man ska göra och vad man ska se.

Så när Sofis Mode igår basunerade ut det ni ser på bilden var det jag som knyckte åt mig en av jobbets kopior och satte mig för att granska ingående.

Jag till kollegan:

- Hur många tips tror du att jag och Sofie har som överensstämmer med varandra?

Kollegan till mig:

- Vem är hon?

Bra där.

Och så här – om jag är extremt jävla supergenerös får jag ihop det till nio tips, annars landar vi på sex som dock fortfarande är att betrakta som hyfsat generöst:

De sex är dock så givna på en New York-lista att du hittar dom i varje guidebok från 2009:

Kategorierna nedan är tagna ifrån hennes lista:

Shopping: Century 21. Hate it to guts, men jävligt billigt.
Vintage: Beacon’s Closet. Grym vintage, framför allt för kvinnor som har 478 kvadratmeter mer än männen att shoppa loss på. Ett måste för den klänningstokige!
Lunch: The Boathouse. I Central Park. Om öl räknas som lunch, det är typ det jag har råd med där om vi pratar lunch.
Lite annat: Madision Square Garden: Sport eller musik. Ett måste om något händer. Vilket det alltid gör i New York City.
Lite annat: The High Line: Nedlagd tågräls ovanför marken som blivit promenadstråk.
Lite annat: Museum Of Modern Art: Ja. Men varför inte. Guggenheim, MoMa eller vad man vill… Något bör man besöka i New York City.

Tittar du vidare på listan hittar du vintageshoppinghak med designerkläder där en skjorta kostar som 13 av mina (What Goes Around Comes Around), restauranger som du aldrig får bord på (Bobo) och hak som säljer Ralph Laurens dotters godis (Dylans Candy Bar).

Slutsats: Om du är på väg mot New York och har ett kontokort inte lika välfyllt som Jag-Vill-Leva-Sex-And-The-City-livet-Sofie Fahrman, don’t hesitate att höra av dig.

Fotnot: För övrigt blir det inget New York för mig i helgen även om jag är grymt jädrans sugen.

Oroväckande tecken avslöjas smärtsamt

Är man gubbe om man powerwalkar istället för att springa?

Och om man dessutom, som en följd av sitt 22 kilometer långa powerwalkande på två dagar, får såväl benhinnor som knappt går att använda som en blodblåsa stor som en chokladboll som resultat – är man typ till och med pensionärsredo gubbe då?

Just curious on my situation here…

En ny grad av dumsnålhet

När jag idag ställer mig i matbutiken för att handla är det jag som gör det bakom en tant som jag antar… ja, jag vet inte men något lustigt har hon nog fått innanför sin basker.

För allt hon har handlat har hon – innan det ens har registrerats i kassan – lyckats få ner i sådana där små, genomskinliga plastpåsar som är gratis.

Följden blir inte bara att kvinnan i kassan får plocka upp allt (chokladaskar, maträtter, bomullstopsar…) ur påsarna och slå in det igen, det lämnar mig även helt förstummad.

Slutnotan för hennes shoppingkalas: 671 kronor.

Intjänat på påsfetischen: 2 kronor.

Antibriljans på hög nivå.

Ja, men skjut mig på en gång istället…

Och när jag vaknar upp idag är det jag som gör det med benhinnevärk och jag förstår direkt varför.

Jag har typ försökt springa till New York City.

För när jag väl öppnar upp datorn och dricker mitt morgonkaffe är det jag som möts av nyheten att Bruce Springsteen under helgens två spelningar i Madison Square Garden ska ja… vad fan skjut mig liksom bara.

Första natten nu på lördag: Hela The Wild, The Innocent And The E-Street Shuffle-plattan. Behöver jag säga mer än Incident on 57th Street, Wild Billy’s Circus – och framförallt majestätiska New York City Serenade? Nä. Det är typ min dröm att höra New York City Serenade, denna 9.55 minuter långa låt som tar sin början i ett svindlande gitarr- och pianointro.

Andra kvällen nu på söndag: Hela The River-plattan med sina 20 outstanding låtar i form av depp som Drive All Night, Fade Away och Point Blank och party som Sherry Darling, Crush On You och Ties That Bind – något som tidigare har dömts ut som projekt av Little Steven eftersom 20 låtar är för många för att göra det möjligt att kunna trycka in resterande have-to-be-played.

Oh how god dammit sweet lord of jesus.

5700 kronor tar mig till New York City på dagar när jag ändå är ledig har jag researchat fram lite kvickt.

2000 kronor till ger mig dåliga biljetter på arenorna.

Sovplats: Gratis, tar jag för givet.

Och du kanske tror att jag inte alls överväger det här men om du tror det så tror du fel.

Fotnot 1: Här har du en spotifyplaylist på hela skiten.

Fotnot 2: Hur skadad jag är behöver du inte påminna mig om, det vet jag redan.

Glenn-reportaget kan få Journalistpriset!

Självklart vill jag tro att mitt evigt tjatande – här på bloggen, till vänner eller till och med i tryck på Offsides egna sidor – om Anders Bengtssons Glenn Hysén-reportage har haft någon som helst påverkan men den chansen är väl minimal.

Men det reportaget, ”En Glenn bland andra män”, såg till att Anders Bengtsson idag nominerades till Stora Journalistpriset som Årets Berättare:

”För att han med stor precision och kärlek visar folkhjältens vandring mot glömskan.”

Så står det att läsa i motiveringen.

Och jag, jag tycker du ska läsa hela reportaget om du inte har gjort det.

Magasinet, nummer 1 2009, finns att beställa på Offside.

Jag vet inte varför men jag sänker min gard

Det kanske är för att jag går in tre timmar på min lediga dag och inte får ut mer än tre timmar för det i komptid som jag typ ändå aldrig kan ta.

Det kan också vara för att jag spenderade två av dessa, enligt mig, på en halvt irrelevant sak eftersom den modell vi får uppvisad för oss är svår att överföra, den andra halvan för att det är en katastrof med någon Kurt Olsson-liknande typ som är så inne i någon problemlösningsmetodik att han inte lyssnar, skriver lite som han själv vill på whiteboarden och typ visar upp noll kunskap om nyhetsmakeri.

Det kanske är därför, för att jag är sur, som alla tittar på mig.

Det kan å andra sidan också vara för att jag är nyklippt eller å tredje för ingen anledning alls.

Kanske, å den fjärde sidan, har jag träffat 73 människor på raken som tycker jag är snygg men det skulle jag inte tro.

Men oavsett: När Stockholm håller på att mörkna och jag spatserar från Mäster Samuelsgatan till Kocksgatan är det människor som stirrar.

Och jag, jag tänker på Josef Zackrisson och sedan tänker jag att jag oftast är bakfull när jag tänker på Josef Zackrisson men att jag inte är det idag.

Däremot gör jag även nu som jag alltid gör då:

Jag nynnar med i hans kunskaper – och lyder av osäkerhet hans ord.

Som Reinfeldt fast med backslick

Att klippa sig hos min frisör är inte som att klippa sig hos vilken frisör som helst.

För där en vanlig frisör i bästa fall pratar om någon usel dejt eller skvallrar om någon klubbscen är det jag och Justin som diskuterar pumpastölder i samband med Halloween, överviktiga på flygplan och kvinnor, homosexuella som klär ut sig till féer och slår glittar över hela dig mitt i tunnelbanan, Highway 1 och Justin Townes Earle.

Det är kort och gott jävligt kul.

Men – vi skiljer oss åt i en grav åsikt.

Hur jag ska se ut.

För när jag vandrade in på Sivletto igår var det jag som sade som jag alltid säger:

- As I have it, but a bit shorter.

Det är inte det att jag fick den kortaste klippningen någonsin – med typ noll komma noll tre millimeter långt hår runt öronen i tider när det pinar ryggmärgssmärtande vindar runt hörnen på Södermalm och jag inte kan ha mössa – för det är helt okej.

Nä, det som skiljer oss åt och som väl egentligen är okej men känns helt galet är hur vi tycker min frisyr ska se ut.

För trots att jag alltid vandrar in där i en rätt så hög pompadour är det han som, när vi är färdiga, smetar händerna fulla med mer Layrite-pomada än jag någonsin skulle våga använda, slänger på lite kalk i nacken och drar ner frisyren så mycket att den nästan ligger helt platt.

Jag antar att det är så han tycker jag ska se ut, kanske för att han vanligtvis har en sådan frisyr.

Nu kommer jag visserligen säkert få lite höjd även i den här nyklippningen – jag kämpade hejvilt för fotot nedanför – men me likey not att vandra ut till ett Södermalm och känna mig som Reinfeldt – med typ en rund skalle och smått utstående öron – fast med backslick.

Och ja, jag vet att bilden nedan blev poseig men ingen annan blev bra.

Som om nu den här blev det.