Ska man fira ska man fan göra det i stil

Jag tänkte att det här med att fira trettio år borde göras som i en trestegsraket: Stockholm, Kuba och New York.

Men idag när jag och Paparazzifotografen (härmed Axels smeknamn) väl satte oss ner för att chatta loss på Facebook och han helt om sider och hopp som happ bokade var det bara jag som inte kunde annat än följa efter och inse att det blir tal om en fyrstegsraket.

Allt är ännu inte bokat, men det som är det är ditvägen och det är den som är det viktigaste.

Den 11 mars är det nämligen vi som sätter oss på ett plan för att, via omvägar i New York och Atlanta, förhoppningsvis (sjukt tajt byte i Atlanta som jag tror vi missar och får övernatta i Atlanta eller nåt) landa på Bahamas samma dag, hänga där ett dygn eller två innan vi rockar vidare till Kuba.

Nu ska jag bara hitta hemresa också.

Och dricka en fet whisky för att fira att drömmen om Kuba blir sann.

Planerad resa:
11 mars: Stockholm Town till Bahamas.
12 mars: Bahamas (ev till Kuba).
13 mars-17 mars: Kuba.
17 mars-22/23 mars: New York City.
23 mars: New York City till Stockholm Town.

Pssst1. Är du i New York så blir det fest den 19:e mars på Rodeo Bar. Så det så.

Pssst2. Fest i Stockholm förstås också, som sagt, men det har jag inte spikat än.

Superbowl. Superbowl. Superbowl.

Klockan är bara 21.21 men jag ligger redan i sängen.

Det är Superbowl om ganska exakt två timmar och 49 minuter men jag ska inte se det.

I alla fall inte live.

Inspelningsknappen på dvd:n är nedtryckt, väckarklockan ställd till 05.00 för att kliva upp och se matchen innan jobbet.

Helt fel – men enda möjliga jag mäktar med tyvärr.

Med tanke på hur bra underhållning de två senaste Superbowl har varit är det här inget jag vill missa; 08 spöade Giants upp Pats i en alldeles fantastisk natt som jag aldrig kommer glömma där New York City brakade loss i ett makalöst party och i fjol var det Steelers vs Cardinals som bjöd upp till en fantastisk match som eskalerade i en nedtagning av Holmes som är större än vilken straffsparksutslagning du vill i vilket VM som helst.

Eller ja, nästan i alla fall.

Här nedanför klipp från 08 och 09 från, när den är som mest spännande, världens nästbästa sport.

85 procent hörapparater på 90-årsfest

- Det börjar komma folk nu.

Hör jag någon skrika i halv panik när klockan inte ens är tjugo i två och jag muttrar en frågeställning i huvudet om gamla människor och tider, hjälper till att lassa fram det sista på bordet och ställer mig sedan i en kaskad av meningar som ”Är det du som är Daniel?” och ”Ja, det är du som skriver?”.

Och jag, svarar ja. Det är jag som är Daniel och det är jag som skriver.

Farfar fyller 90 år och det är 85 procent hörapparater på plats i Rimforsa och jag försöker prata hit och dit, med någon som har varit hos våra släktingar i Nebraska och hälsat på och när middagen kommer är det den som gör det med att jag får sitta bredvid församlingsgårdens präst men som mest liknar en 195 kilos tomte.

- Oj, säger jag när jag svär för andra gången under lunchbuffén men skrattar tyst för mig själv åt tomteprästens nyss sagda ord om att han har ett halvt dövt öra och inte tycker det är någon idé att ha hörapparater på tillställningar liknande dessa.

Två timmar och fyrtio minuter senare är kalaset över och en till synes nöjd farfar går hem strax efter det att vi tagit ett släktfoto i det rakt nedstigande ledet med en felplacerad far.

I Rimforsa – tydligen världens ände

Livet i tre bortglömda lappar

Eftersom det är fredag och jag alltid är fredagsfin var det jag som idag plockade fram kavajen.

Och det en som jag tydligen inte använt på väldigt länge.

För där i, i jackfickan som dessutom insåg jag nyss var lite trasig, låg nämligen kvitto från en svunnen tid; konsert med The Black Crowes och Patti Smith som förband (tycker rangordningen borde vara själv) som jag fick av Eric eftersom han inte orkade gå (galning!), ett bankuttag som visar mer pengar än jag vill minnas att jag någonsin hade under min nudelätande NYC-sejour och ett visitkort till en vintagebutik.

Förvånad över just de lapparna? Nä, känns väl snarare rätt mycket som mig själv – om jag får säga det själv.

Fredagsgodis: Finstämt från London

Igår blev stora biljettköpardagen.

Eller ja, stora och stora men likväl först biljetter till Moneybrother på tajta Debaser Slussen på tisdag och Mumford And Sons i april.

Och eftersom alla vet typ hur Moneybrother låter men mindre hur fina Mumford And Sons är så kommer här en fredagsgodisvideo.

Enjoy!

Mer än bara skivor

Att plocka fram cd-skivorna visade sig vara en intressant upplevelse.

För de två första plattorna jag tog fram var A Pretty Good Guy med Chris Knight och Frozen Ropes & Dying Quails med The Baseball Project – den sistnämnda bränd eftersom jag för några år sedan fick den av en kollega.

Och när jag börjar titta runt i cd-konvolutet till Chris Knights fina platta och surfar på The Baseball Project inser jag att det skriker New York City så in i bängen mycket.

För vem sitter inte där på en bild i den förstnämnda plattan om inte min buddy Keith Christopher och lattjar bas. Och vem spelar inte trummor på den sistnämnda skivan om inte Linda Pitmon – en kvinna vars sätt hon spelade trummor på jag och Mo dyrkade i månader efter ett livegig med ett av hennes alla andra band.

Fan vet om jag inte blev lite kär på köpet också.

Plattorna har jag haft innan New York-resan 2007 – att det skulle bindas ihop så här finurligt får mig att tänka någon sån där fin yidayadayingyong-tanke om att man livet kan förvåna en.

Vad händer härnäst, polare med trummisen i Southside Johnny & The Asbury Jukes?

Konversation med mig själv

- Får man lägga sig innan klockan ens blivit tio?

- Mäh, värsta tönten ju! Lev livet!

- Vadå, lev livet?! Jag sitter och knäpper mellan Leeds vs Spurs med en snörvlande kommentator och Fulham vs Portsmouth i hopp om att David Elm ska få spela i fem minuter i slutet. Är det att leva livet? Jag vet typ bara mig själv och någon till som skulle säga att det är att leva livet. Och till och med jag tvekar.

- Jävla tråk.

- Skitsamma. Får jag sova eller? Ska fan på afrotechno imorgon kväll.

- Okej, då. Bara för afrotechnons skull. Och du jobbar ju 8-17,18,19 nu fast det är ingen ursäkt efter idag. Men – om du lägger dig nu får du fan surfa några minuter i sängen först så du inte somnar innan klockan tio. Capiche bitch?!

- Capiche bitch!

Tar en resa söderut

Plumsar hem genom snön.

Trött.

Uppgiven.

Apokalypsvarning ringande i skallen.

Kanske ska man inte klaga när vi väl har vad som kan betraktas som en riktig ärkevinter men jag gör det ändå – trött, uppgiven, apokalyptisk, yada yada… – eftersom jag har noll nytta av den.

Eller låt mig korrigera mig själv – den är helt okej i sig, det är hanteringen av den som knappast sparkar rumpa; där blandas snömodd med is och is med slask och slask med snömodd.

Så jag kommer hem, ruskar av mig och steker upp de sista korv-mä-bröna jag har liggandes och bokar en biljett söderut.

Närmare bestämt 239,2 km söderut.

Farfar fyller 90 år på fredag och på lördag är det fest (nåja…) i församlingsgården.

90. Alltså. Det är fan imponerande.

Jag kan ta mina blivande 30 och stoppa upp nånstans.

Avfärd: Lördag klockan 06.21.

En kväll att minnas än en gång

När brorsan väl fick upp farten så visade det sig att det helt plötsligt fanns en hel mapp med bilder från den där festen.

Och guldkornen är många – eller vad sägs om den här när jag tar höjd med två till synes ytterst trötta Lovisa och Ida i mitt kök i Linköping.

Tittar jag på mig själv så känner jag knappt ens igen mig (damn så oförstörd!) men jag antar att det är det som kallas att bli äldre, no?